opera

"Den flygande holländaren" på Folkoperan

2:13 min

Firandet av Wagner och Verdis gemensamma 200 års år har nu skjutit fart och vi har tidigare berättat om en annorlunda föreställning av Wagners opera Den flygande holländaren på Helsingborgs Stadsteater. Nu är det dags för Folkoperan i Stockholm att sätta på flytväst på Wagners evigt rastlöse kapten som var sjunde år får chansen att få ro, om han kan bli räddad av en kvinnas kärlek.

Det som är annorlunda i den här uppsättningen är att orkestern är ersatt av tre flyglar och en synt. Carl-Axel Dominique och Jonas Dominique har transkriberat hela partituret.

Det här följer en minst hundraårig tradition där orkestermusiken klev in i de små salongerna via ett piano. I sig är det här läckert - det blir en närhet, en direkthet. Värmlandsoperan gjorde Rigoletto för fem pianon och några blåsare, men där lät de musikerna komma in i handlingen och fördjupa och förtydliga. Det saknar jag helt här. Regissören Melanie Mederlind har gjort en traditionell föreställning, trots udda ljus och lastpallsscenografi. Holländaren ska få försoning genom en trogen kvinnas kärlek. Här finns ett alternativt slut som inte är ett offerslut och här finns en klurighet i att de tre männen nästan kunde vara trillingar, nästan kunde vara utbytbara. Men till den större delen är det som det brukar vara - och då känns flyglarna mer som en besparingsåtgärd än en musikdramatisk finess och fördjupning.

Sedan delar Folkoperan ett problem med många andra operahus. Sångarnas textning är inte bra. Jag ska kunna höra texten när jag sitter mindre än tio meter från en sångare - vare sig det är stark eller svag musik. Jag vet förstås vad det handlar om, men om jag inte i den stunden kan följa med i textens vindlingar blir det ingen dramatik. Vad är det för fel på konsonanterna?