Läs Helena Granströms text

Ny teknik sags ofta vara lösningen, men den teknologiska utvecklingen kan samtidgt vara med och skapa miljöproblem. Poeten och matematikern Helena Granström ska reflektera kring detta dilemma:

Den globala uppvärmningen är ett i grunden teknologiskt fenomen: en konsekvens av motortrafik, energiutvinning och elproduktion. Och den ger också en god illustration av den oförutsägbarhet som behäftar alla tekniska innovationer: den som uppfann förbränningsmotorn kunde knappast förutse att den skulle komma att orsaka översvämningar, torka, försurade hav och värmeböljor – lika lite som någon kunde förutse att köldmediet freon skulle orsaka skador på ozonskiktet, eller att isolatorn PCB skulle orsaka fosterskador.

Utvärdering av ny teknik sker ofta utifrån idén att tekniken i sig är neutral, och att enbart dess tillämpningar kan utsättas för etisk prövning. Oförutsägbarheten hos teknikens verkningar gör dock denna hållning problematisk, eftersom även de skenbart goda tillämpningarna kan visa sig få starkt negativa konsekvenser. Dessutom är den enskilda innovationen alltid del av ett större teknologiskt komplex: Om en medicinsk apparatur kan förlänga livet på en cancerpatient, men är konstruerad av tungmetaller som vid utvinning orsakar cancer hos de boende i gruvområdet – är dess användning ett gott eller ett ont?

Med tanke på att växthuseffekten utgör ett tydligt exempel på den teknologiska utvecklingens inneboende osäkerhet, kunde man förvänta sig att en viss restriktivitet gällande tekniska lösningar skulle prägla debatten. Men tvärtom är de förslag som framförs för att avhjälpa klimatförändringarna nästan uteslutande av teknisk karaktär: elbilar, solceller och koldioxidfällor. De problem som tekniken orsakar skall med andra ord avhjälpas med mer teknik – det faktum att dessa nya innovationer med stor sannolikhet medför nya problem, lämnas utanför kalkylen.

Denna motsägelsefulla logik begränsar sig inte till hanteringen av klimatfrågan; tvärtom kan den sägas vara kännetecknande för den teknologiska kulturen som helhet: inom dess ramar existerar helt enkelt ingen fråga som inte har tekniken som svar.

Detta förhållningssätt är både en förutsättning för och en konsekvens av den intensiva teknologiska utveckling som mänskligheten har bevittnat under de senaste seklen. Och det är just vår förståelse av denna utveckling som måste stå i centrum för en verkligt djupgående diskussion av såväl den globala uppvärmningen som andra destruktiva effekter av den moderna tekniken.

Även om en omfattande klimatförändring kan undvikas, kvarstår nämligen en mängd strukturella hinder för ett hållbart samhälle. Industrialisering och globalisering har avlägsnat de synliga konsekvenserna av människans handlingar från hennes närmiljö. Försörjningskedjan har gjorts ogenomskinlig, vilket får konsekvenser för individens politiska lojalitet: Så länge man har upplevelsen av att maten kommer från mataffären, inte från skogen, fälten eller havet, kommer man att vilja bevara livsmedelsindustrin snarare än ekosystemen. Samtidigt blir människan allt mer utlämnad till en storskalig industriell infrastruktur: bekvämlighet värderas i det teknologiska samhället högre än autonomi. Teknologin har i själva verket förmågan att få oss att känna oss bekväma i situationer då vi inte alls borde göra det – som när jordens medeltemperatur närmar sig nivåer som inte uppnåtts på 20 miljoner år.

En invändning som ofta riktas mot kritik som denna har att göra med den teknologiska utvecklingens oundviklighet: Vi kan inte stoppa utvecklingen, vi kan inte gå tillbaka. Påståendet är sant i så måtto att den teknologiska utvecklingen i sig har en tydlig riktning: Ny teknik tenderar att skapa nya behov, och därmed driva utvecklingen i riktning mot ökad komplexitet. När bil-, båt- och flygtrafik möjliggör för människor att färdas över stora avstånd, kommer också behovet av långvägskommunikation i form av telefon och internet att öka; när maskiner och transportmedel gjort fysisk aktivitet överflödig, krävs medicinsk teknik för att behandla hjärtinfarkt och övervikt.

Men om vi därifrån drar slutsatsen att utvecklingen är oundviklig borde vi vara djupt oroade. Energiteknikens fortsatta utveckling må framstå som önskvärd – men vad innebär en oundviklighet på genteknikens, robotikens, reproduktionsteknologins och biomedicinens områden? Om allt som kan och kommer att kunna göras inom dessa fält förr eller senare också görs – kommer mänsklig frihet, värdighet och samvaro kunna upprätthållas? Om vi inte bara intresserar oss för människans överlevnad, utan också för betingelserna för hennes liv, är detta en fråga som bör tas på allvar.

Helena Granström