Läs Per Ghartons text

Han var med och skrev den uppmärksammade och omdebatterade boken . The Limits of Growth, Tillväxtens gränser, som kom 1972. Nu har han gjort en uppföljare: en prognos för hur klimatförändringarna kommer att påverka oss och vår omvärld de kommande fyrtio åren, och vad vi kan göra för att minska den globala uppvärmningen. 2052, tjugohundrafemtiotvå, heter boken, och författaren är Jorgen Randers, norsk professor i klimatstrategi. Tillväxtens gränser 1972 fick många ekonomer att sparka bakut, och även uppföljaren har fått kritik, bland annat för Randers drastiska slutsatser om demokratin. Gahrtom har läst 2052.

2052 är en både uppskakande, spännande och deprimerande bok. Den har en likhet med en annan bok med årtal som titel, Orwells 1984 – att den försöker föreställa sig hur framtiden blir om vi inte gör något i tid för att undvika vidareutveckling av negativa trender som redan är övertydliga. Men medan det i Orwells dystopi var individens frihet som stod i centrum handlar det för Randers om mänskligheten som kollektiv, vilket ibland ger resultat som man hajar till inför.

På ett ställe diskuterar han hur det går med klimatframtiden om vissa möjliga, men osannolika och i hans prognos oförutsedda händelser inträffar. Ett kärnvapenkrig som dödar 100 miljoner människor skulle bara marginellt sänka utsläppen av växthusgaser. En pandemi i stil med 1300-talets digerdöd skulle däremot göra susen. Med en tredjedel av världsbefolkningen borta skulle klimatproblemet vara löst! Boken är full av sådant och bör väl så vara för att man ska få de makrostrukturella relationerna klara för sig. Katastrofer som drabbar hundratals miljoner människor behöver inte utgöra hot mot hela mänsklighetens överlevnad, ett faktum som dels belyser att mänskligheten som helhet är seglivad, men också påminner om att sådant som inte hotar att utrota den mänskliga arten kan vara ödesdigert för oändligt många. Och det är, enligt Randers, ungefär så det förhåller sig med klimatkrisen.

Randers var medförfattare till Tillväxtens gränser 1972 och hans bok är en sorts uppföljning och framåtblick för de kommande fyrtio åren. Han har använt datamodeller för att räkna fram såväl uppvärmningen i sig själv, som dess förutsedda effekter på tillväxt, sysselsättning, befolkningsutveckling, levnadsstandard och mycket annat. Han påstår att han blev förvånad över sina resultat, som han betecknar som dystra men inte katastrofala. BNP-tillväxten kommer visserligen inte att fyrdubblas som under de föregående fyrtio åren, men ändå fördubblas, vilket kommer att ge miljarder människor ökad levandsstandard. Arbetslösheten kommer inte att öka. Världsbefolkningen kommer att kulminera strax över 8 miljarder. Allt detta leder till att utsläppen av växthusgaser kommer att öka, temperaturhöjningen kommer att passera 2 grader och kulminera kring 2,8 grader. 

2 grader är den internationellt fastslagna gränsen för en uppvärmning som man hoppas ska vara hanterlig. Det betyder inte problemfri. Havsytan kommer att höjas med 36 cm i förhållande till år 2000. Den pågående sjätte utrotningen av arter kommer att fortsätta, orörd natur kommer att finnas bara i inhägnade parker. Torka och extremt väder kommer att drabba stora delar av världens Syd, medan Nord, på kort sikt, kan gynnas av varmare väder med längre odlingsperiod. Men det blir ett instabilt läge eftersom risken är stor att en ond cirkel dras igång vid en temperaturhöjning strax över 2 grader. Då kan den gigantiska tundran börja smälta och släppa ut enorma mängder metangas som stärker växthuseffekten, vilket gör att mer tundra smälter och släpper ut mer växthusgas och så vidare. Om det sker är det kört, menar Randers, då kan effekterna av klimatkrisen inte längre behärskas, då hotar kaos.

Och det är helt onödigt, menar han, för alla vet vad som borde göras. Det skulle räcka med en global överenskommelse om att satsa 5 procent av världens BNP för att göra världsekonomin fossilfri och soldriven på tjugo år. Varför sker då inte detta? Randers ser de kortsiktiga demokratiska beslutssystemen som boven i dramat. Politiker, som måste följa väljarmajoriteter som främst prioriterar sina kortsiktiga materiella intressen, är maktlösa. Annat är det med Kina som med sin kraftfulla statliga styrning redan håller på att ta ledningen för övergången till solenergisamhället.

Kina lyfts ofta fram i boken av både Randers och hans medförfattare som ett ljus i mörkret. Det är delvis välmotiverat, men det blir konstigt om man nöjer sig med att tacksamt notera Kinas ekologiska satsningar. Här finns ju ett demokratiproblem, som Randers inte diskuterar. När han på ett ställe kritiserar den antistatliga individualismen i många demokratier, inte minst USA, och noterar att undantag från detta, med stark statsmakt, har funnits i Skandinavien, Kina och Sovjetunionen, blir det lite makabert. Som om de nordiska demokratierna vore samma slags samhällssystem som enpartistaterna Kina och Sovjetunionen!

Kinas ekologiska satsningar är inte bara berömvärda, utan också en utmaning för världens demokratier. Om ett auktoritärt enpartisystem lyckas tackla mänsklighetens ödesfrågor bättre än demokratierna vore det den största katastrofala effekten av klimatkrisen.

2052 är en i högsta grad läs- och tänkvärd bok. Men synen på hur samhällen styrs är ganska teknokratisk. Allt tycks ske antingen p g a naturlagar och statistiska trender eller som effekt av centralt fattade beslut. Var finns den fria debatt som Randers med sin bok tycks vilja vara en del av? Var finns opinionsbildning, folkrörelser och politisk kamp?

Om man bara tänker på klimattoppmötenas fiasko eller frånvaron av miljötänk hos minst fem av åtta partiledare i riksdagens senaste partiledardebatt, kan man förstås misströsta och sätta sitt hopp till Kina, utan reservationer för landets brist på demokrati. Ändå menar jag att det är för tidigt att döma ut demokratin som verktyg för att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle.

Per Gahrton