TIDNINGSKRISEN

Anders Mildner: Kvalitet, kvantitet och internet

KVALITETSJOURNALISTIK OCH TIDNINGSKRIS. Kan man mäta kvalitet genom att räkna kvantitet? Ja, det beror nog på hur bokstavligt man betraktar uppgiften. I helgen publicerade Dagens Nyheter (och Medieormen) ett intressant inlägg av Mats Svegfors, som hävdade att kvalitetsjournalistiken i Sverige är hotad.
   Anders Mildner håller med om att det till viss del är relevant att se till textmängden om man inte missar att titta på internet, men han tycker att kunskapen om internetlogik är för liten idag.

Mats Svegfors gick i sin debattartikel igenom förstasidan, ledarsidan, debattsidan och nyhetssidorna i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och kom fram till att mängden text har minskat dramatiskt sedan 1992.

Han skriver:

”Det mest besynnerliga med förändringen i Svenska Dagbladet är att en formlig slakt skett på det som de allra flesta betraktar som tidningens allra mest centrala innehåll: inrikesnyheter, politiknyheter och lokala nyheter. I början av 1990-talet omfattade dessa nyheter cirka 70.000 nedslag, i dag är utrymmet nere på 30.000.”

Skälen till förändringen är flera, menar Mats Svegfors. Övergången till tabloidformat, ett anammande av kvällspressens formspråk, pengasparande, samt att ”redigeringskulturen” har flyttat fram sina positioner. Det har med Mats Svegfors ord ”blivit viktigare med form än med innehåll”.
   Men säger då det minskande antalet tryckta bokstäver något om kvaliteten? I så fall vad?

Jag skulle säga så här: vårt intresse för kvalitet har aldrig varit större än nu. Och det finns en väldigt specifik anledning till det.
   Vill vi mäta kvalitet kvantitativt, kan vi förresten börja med att göra just det: 1992 förekom ordet 1269 gånger i Mediearkivet, tio år senare 8787 gånger och 2012 hela 34 669 gånger. Ökningen är ingen slump. Anledningen till det allt större och extremt tidstypiska intresset för ”kvalitet” har att göra med något som Mats Svegfors talande nog inte berör i sin artikel: internet.

Den tid som står för urvalet i DN-artikeln är spännande, eftersom det just under dessa år skett en i det närmaste total förändring vad gäller våra möjligheter att få tillgång till information. Vi har under två decennier gått från knapphet till oöverskådligt överflöd. Jag gissar att vi bara har börjat förstå vilka komplikationer detta kommer att medföra. Men att det påverkar synen på kvalitet är ofrånkomligt.

Två saker är helt säkra:

  • I en tid av kulturellt överflöd kommer utbudet att filtreras bättre av maskiner än av människor. Oavsett vilken kunskap kritiker, redaktörer och journalister har om sitt område, kommer de att sakna kännedom om min personliga smak. Om kvalitet förr var en hierarkisk fråga, som avgjordes av de personer som hade positioner som gjorde det möjligt för dem att slå fast vad som var bra och dåligt, så är det idag allt mer en renodlad konsumentfråga. Det här gäller journalistik så väl som litteratur, musik eller film. Idag berättar tidningar gärna med stolthet hur många gånger en artikel delats i sociala nätverk. Man ser det som ett mått på framgång för en enskild text – vilket det så klart är – men det är lika mycket ett mått på vem som i ökande grad filtrerar nyheterna åt oss (maskinerna i samarbete med våra vänner).
  • I ett läge där de tekniska möjligheterna finns och där tillgängligheten inte längre är ett problem, kommer kvalitetsbegreppet oundvikligen att individualiseras. Min kvalitet är inte samma som din.

När kvaliteten på det här sättet dör som samlande relevant begrepp – för det är vad som händer i praktiken – får vi ett omedelbart svar från dem som verkat inom ramen för de gamla kvalitetsfiltren. De människor som haft som yrke att slå fast vad kvalitet är, måste med andra ord börja slåss för sin överlevnad. Det är antagligen detta vi ser när vi mäter antalet gånger ordet kvalitet har tryckts i Sverige. Det är också detta vi ser när Lars Lönnroth skriver ett angrepp på SvD:s kultursida och hävdar att den förfallit.

Hur ska vi då betrakta den journalistiska kvaliteten över tid? Vilka mått ska vi använda och vad ska vi kika på för saker?
   Det kan ha viss relevans att se till mängden, jag håller med Mats Svegfors där. Men jag tror inte att vi hade fått samma resultat om vi även hade räknat med tidningarnas sajter – vilket man nog får förutsätta att en stor del av läsarna numera gör. Då hade teckenräkningen antagligen gått åt andra hållet.

En annan fråga gäller så klart innehållet. I höstas ringde jag upp den svenska chefredaktör som suttit längst på sin post – Skånska Dagbladets Jan A Johansson– för ett inslag i OBS i Sveriges Radio. Jag frågade honom vad som hade blivit bättre sedan han tillträdde 1986. Han svar var: Det mesta.
   Dagens journalister är mer välutbildade. De är mindre rädda och därmed mindre vördnadsfulla inför överheten. Bland publicisterna har modet också ökat, vilket gör att man tar sig an ämnen som man tidigare skyggade för. Som en direkt följd av journalistikens professionalisering har vänskapskorruption och jävighetsövertramp också blivit sällsynta.

Men framförallt menade Jan A Johansson att den stora förändringen är att det journalistiska mandaten idag inte längre är en självklarhet. Journalisternas samhällsuppdrag ifrågasätts ständigt av allmänheten, vilket leder till att de får jobba hårdare för att visa att den journalistik som produceras är relevant och berättigad.
   Allt detta är (för mig) kvalitativa värden. Jag tror att de är sanna och de stämmer bra med den bild jag får när jag vevar på mikrofilm på Universitetsbiblioteket och kikar igenom gamla tidningslägg, men de är verkligen inte mätbara i en handvändning. Hur mäter man till exempel mod vid olika historiska tidpunkter?

Till detta kommer så klart att journalistiken under de senaste 20 åren har utvecklats väldigt mycket. Inte minst gäller detta nyhetsgrafiken, som idag skapar helt nya värden till tidningarna. Att mäta relationen mellan text och bild på det sätt som Mats Svegfors gör – och förutsätta att text alltid är mer kvalitativt informationsbärande än bild – blir därför ganska märkligt.
   Men visst – många saker HAR försvunnit. Gissningsvis kommer en hel del mer att ryckas bort.

Det stora problemet, som jag ser det, är dock inte att mängden text minskar (det säger faktiskt inget om hur relevant det som inte står i tidningen hade varit), utan att redaktionerna sakta men säkert dras med i en internetlogik som ser radikalt annorlunda ut än den den logik som tidigare styrt de redaktionella valen.
   Framöver kommer det material som är delbart att växa i betydelse. Vilket också innebär att det som inte är delbart kommer att försvinna i allt högre utsträckning. Här upplever jag att vi pratar alldeles för lite om vilka sociala mekanismer som styr delningen och vad det kan tänkas få för konsekvenser för våra val som journalister.
   Kunskapen om internetlogik är med andra ord alldeles för liten idag.

Vill vi ha en kvanitativ undersökning som säger något om framtiden bör vi därför snarare räkna vilka ämnen som minskar eller försvinner över tid än kika på antal tecken. Men jag tror att vi samtidigt skulle må bra av att alltid vara lätt misstänksamma när folk använder ordet ”kvalitet” som slagträ i debatten.

Anders Mildner
frilansjournalist
http://twitter.com/andersmi