Kurder med vapen i hand utan eget land

Kurderna har slagits mot Alexander den Store och Djingis Khan. Folket gjorde sig känt som de vilda krigarna. Myten talar om att kurden föds med vapen i hand.

Området som de har valt till hem är en dröm för de flesta arkeologer. Här finns lämningar från stora slag mellan den  persiska armén och det mäktiga osmanska väldet. Korstågen motades tillbaka av den kurdiske furst Saladin.

Flodlandet mellan Eufrat och Tigris sägs vara platsen där civilisationen började.

Mederna, som kurderna hävdar att de härstammar ifrån, lyckades på 800-talet före Kristus skapa ett självständigt rike där dagens Armenien ligger. Riket föll cirka 300 år senare och införlivades med det persiska riket.

Den kurdiska gruppen började växa och slöt sig samman i olika emirat. De blev hårt ansatta från flera håll och lyckades stå emot såväl mongoler och perser som greker och turkar. Däremot lyckades de aldrig bilda en egen stat.

När det Osmanska riket, som ibland kallas för ”folkens fängelse”, bredde ut sig under 1400-talet hamnade kurderna i gränslandet mot Persien. Olika kurdiska emirat slöt allianser med olika regeringar och vändes allt som oftast mot varandra.

Kurderna lyckades utveckla en form av självstyre som lydde under och utnyttjades av osmanerna. När det Osmanska riket splittrades efter första världskriget så blev kurderna lovade en egen stat i samband med Sèvresfreden 1920. Men när de europeiska stormakterna ville hålla den nybildade turkiska staten om ryggen, som ett skydd mot Ryssland, bröts det löftet i Lausanneavtalet 1923.

Kemal Atatürk, turkarnas fader, vägrade erkänna Sèvresfreden. Hans mål var att istället skapa en modern sekulär turkisk stat där alla invånare skulle vara turkar. Ett tag lekte Kemal Atatürk med tanken på en självständig kurdisk stat, men det var aldrig någonting som luftades i offentligheten.

Gränserna för Syrien, Iran och Irak ritades och plötsligt var kurderna ett minoritetsfolk i fyra olika stater, trots att de var i majoritet i det som skulle ha blivit Kurdistan.

I besvikelsen över sveket i Lausanneavtalet briserade flertalet kurdiska grupper i olika revolter mellan 1930- och 1960-talen. Alla var chanslösa mot den turkiska armén, som reagerade skoningslöst på kurdernas uppror.

Rebelliska kurdledare avrättades. Byar raserades och brändes ner. Kurder tvångsdeporterades från norra Kurdistan till turkiskt dominerade städer. Våldsangreppen och det faktum att regeringen fortfarande vägrade erkänna att kurder fanns, annat än som bergsturkar, svetsade samman kurdernas nationalkänsla.

Illegala kurdiska partier började bildas under 1970-talet. Det mest inflytelserika var PKK, Kurdistans arbetarparti, som bildades 1978 av Abdullah Öcalan och upptog 1984 en väpnad kamp för att skapa ett självständigt Kurdistan.

Många kurder tog avstånd från det våldsamma PKK. Men när regeringens svar kom, med systematisk tortyr och godtyckligt fängslande av kurder, ställde sig allt fler neutrala eller på PKK:s sida. Detta var början för ett 15 år långt inbördeskrig mellan regeringen och PKK-gerillan.

Mot slutet av 1990-talet började inbördeskriget mattas av. PKK led stora förluster och regeringen började mjukna något i sin inställning. Den dåvarande presidenten Turgut Özal var själv av kurdiskt ursprung och bröt ett tabu genom att använda ordet kurd i offentliga sammanhang.

När PKK-ledaren Abdullah Öcalan greps av turkiska säkerhetsstyrkor i Nairobi 1999 efter flera år i exil, manade han till ett slut på den väpnade kampen. Samma år drog sig gerillan tillbaka från turkisk mark och inbördeskriget var över. Turkisk statistik talar om nästan 37 000 dödsoffer, varav drygt 23 000 PKK-sympatisörer och 5 000 turkiska soldater.

Öcalan dömdes till döden, men fick straffet omvandlat till livstids fängelse år 2002 när Turkiet, som ett led i att närma sig EU avskaffade dödsstraffet i fredstid.

Sedan Abdullah Öcalan fängslades och PKK förlorade sin starka ställning har kurderna haft svårt att göra sin röst hörd i Turkiet. Det största kurdiska partiet Dehap fick i senaste valet drygt sex procent av rösterna, vilket ändå inte räckte till mandat i parlamentet. Anledningen är Turkiets parlamentsspärr på tio procent.

Eftersom kurderna inte är ett erkänt folkslag i Turkiet, och folkbokförs som turkar och inte kurder, så finns inte heller någon statistik på hur gruppen ställer sig till ett EU-medlemskap.

Två läger kan dock skönjas bland de kurder som lever i Sverige. Ett som tror och hoppas att ett EU-medlemskap kommer innebära samma rättigheter för kurder som för turkar, och ett annat som varnar för att ingenting kommer automatiskt. De flesta verkar dock vara eniga om att ett EU-medlemskap är ett bättre alternativ än att Turkiet flörtar med de muslimska regimerna österut.

Andreas Rolfer
andreas.rolfer@sr.se