Therése Söderlind: "Vägen mot Bålberget"

2:39 min

På 1670-talet avrättades 240 människor för trolldom i Sverige, mest kvinnor. Många i Hälsingland och Ångermanland, som är scenen för Therese Söderlinds nya roman Vägen till Bålberget. Ulrika Knutson har läst den nya boken, Vägen till bålberget.

Häxprocesserna har alltid trollbundit konstnärer, från Ejvind Johnsson till Ingmar Bergman. Almqvists mest kända dikt är väl Häxan i konung Karls tid, där "barnena fingo stå vid modrens bål."

År 1674, i Nylands socken i Ångermanland brändes ett trettiotal kvinnor för häxeri. Trehundra år senare, på 1970-talet går mannen Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget och tar jordprov, som skickas för Kol 14-analys.

Jodå, marken innehåller spår av de döda. Och några av dem är släktingar i rakt nedstigande led.

Sanning och myt runt släkt och blodsband är en tråd i Therése Söderlinds väv. Övergrepp och incest en annan. Hon klipper mellan sextonhundratalet och vår tid, både sjuttio-tal och nutid.

Hennes berättarglädje drar med läsaren som en vårstorm. Det är svårt att värja sig, även om jag tycker att 600 sidor är i mastigaste laget.

Hon leker med olika stilar för olika epoker, och sextonhundratalet får ett lätt arkaiserande språk, med roliga metaforer. Den lilla kyrkan "burrar upp sig mot ensamheten och den annalkande kylan."

Förebilderna är nog ofta Kerstin Ekman och Margaret Atwood - själv ättling till häxan Halvhängda Mary. I skildringen av några unga flickor tycker jag att det ekar av Atwoods Kattöga.

Therése Söderlind har nog egentligen mer att säga i de moderna avsnitten, men forskningen hennes 1600-talsskildring är stramare och hon kan vila på historisk forskning.

Häxorna föll offer för skvaller. Barn och tjänstefolk uppmuntrades att ange sitt husbondefolk. Ju vildare berättelser, desto mer uppmärksamhet fick vittnena.

Det riktigt kusliga är likheterna med vår egen tid; alla vill väl sätta åt sin granne, på nätet eller över staketet. Therese Söderlind låter skickligt skvallret kuta i bygderna under tre hundra år.

Min favorit i detta kvinnomyller är nog Pappa Jacke, kvinnokarl och själv som yngling utsatt för övergrepp av äldre damer.

Det mansporträttet bär frö till något stort, som inte riktigt får blomma färdigt.

Men Therese Söderlind är förstås mycket välkommen tillbaka.