Språket 25 januari Språkfrågor om uttal av "egentligen" och mycket annat

Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet, besvarar lyssnarfrågor om språk.

-Varför uttalas ordet ”egentligen” så konstigt, ejenklien, och liknande, och när kommer ordet att få denna stavning?
- Säkert kommer aldrig stavningen att förändras i den riktningen. Uttalet ”ejenklien” kan förklaras med att vi i detta fall, och i många andra, för över den första stavelsen sista ljud till nästa stavelse: att vi i uttalet delar upp ordet i delarna ”egen + tligen”. Att uttalet kommit att bli ”ejenklien” skulle då bero på att en stavelse i svenskan inte kan inledas av tl-, däremot med kl-. Detta i sin gör att vi får ett eng-ljud före k:et; ejengklien.
-Om denna förklaring stämmer, borde samma uttalsförändring dyka upp i ord som äntligen och ordentligt, och uttalen ”ängklien” och ”ordengklit” kan man höra hos ungdomar, säger Lars-Gunnar Andersson.
Nästa brevskrivare återkommer till ämnet ”engreppskran” m fl ord där frågan ursprungligen gällde ”varför ”en” när det heter ”ett grepp”? Själv lanserar han hypotesen att det senare ledet bestämmer utformningen ”en”. Men den teorin håller inte, visar exemplet ”enmansföretag” - det heter ju ”ett företag”. Det är i stället på det viset att grundformen av ordet, i detta fall den obestämda artikeln, används; alltså en i st f ett.
I andra sammansättning ser man också grundformen användas: röd i stället för rött i ”rödvinsglas”, trots att det heter ett glas eller ett rött vin!
-Är uttrycket ”ta självmord” i st f ”begå självmord”  numera accepterat, undrar en lyssnare. –Nej, det anses fortfarande som ett ungdomsspråkligt uttryck, men ungdomar blir äldre och ökad acceptans kan man säkert vänta. Det är intressant med en jämförelse med uttrycket ”ta beslut”. Tidigare hette det ”fatta beslut”, men vi får inga brev som klagar på uttrycket ”ta beslut”!  Förklaringen till de nya uttrycken är att ”ta” fått en ökad användning som funktionsverb (verb som står där utan egen betydelse,  som i vidta åtgärder, fatta beslut, etc i st f åtgärda, besluta, etc), och det mest intressanta är kanske acceptansen för ”ta beslut” hos alla dem som i sina tidigare liv säkert sa ”fatta beslut”!
En lyssnare tycker sig se en trend att använda maskulinändelsen –e vid tilltal som ”bäste forskare”, ”bäste resenär”, etc. Hon själv vill inte bli tilltalad på detta sätt!

-Lars-Gunnar Andersson är inte själv övertygad om att det är en trend – möjligen är vi mera uppmärksamma än tidigare. Grundmönstret i svenskan är den förste mannen, den första kvinnan och för sakord det första huset, den första bilen. Det är alltså bara för manlig varelse i ental som e-formen används. Alltså borde det självklara tilltalet vara ”bästa prenumerant” vid massutskick, i enlighet med Svenska språknämndens rekommendation. Att det ändå inte alltid ser ut så, kan beror på att vi förr hade sakord som var maskulinum och alltså fick –e i adjektivet före. Det lever kvar som ett minne i språket och i högre grad i Götaland än övriga delar av Sverige. En enkät bland journalister i Göteborg och Stockholm skulle antagligen ge fler röster  för ”bäste läsare” i Göteborg, medan stockholmarna skulle föredra ”bästa läsare”.
Detta är en förklaring till fenomenet, men rekommendationen är alltså: använd a-formen, utom vid tilltal av enstaka män!
En annan lyssnare besöker sin hembygds kyrka och finner en ny skylt ”Kölingared kyrka”, men har alltid hört ”Kölingareds kyrka”. Han jämförde sedan uttrycken ”Linköpings central” och ”Linköping central” på webben och eftersom uttrycken utan –s var mycket vanligare, undrar han om genitiv-s:et är på väg att försvinna i denna sorts uttryck.
Svaret blir att det finns en tendens att premiera formerna utan –s vid ortnamn. Beslutsfattare med namngivningsmakt verkar tycka att det låter elegantare och modernare! Att slopa s-et bryter dock mot svenskt mönster, där ortnamn på konsonant får genitiv-s. Det får däremot inte ortnamn som slutar på vokal (ex: Uppsala universitet). Det är vanligt att politiker rådfrågar språkvården i dessa fall, men ibland  blir det en hård kamp att få s-en på rätt ställe!
- Går det att sätta likhetstecken mellan termerna ”effektivitet” och ”produktivitet”, undrar en lyssnare.
-Man brukar säga att om ord är utbytbara mot varandra i alla kontexter, då är de synonymer. Så är det inte i detta fallet. I en ordboks exempel ”det här medlet har en hög effektivitet vid diarré” kan effektivitet inte bytas ut mot produktivitet. Däremot kan ”ett företags e.” och ”ett företags p.” ibland betyda samma sak. Vanligtvis är produktivitet ett mera väldefinierat och snävare uttryck.
En lyssnare fick i skolan på 40-talet lära sig att 10-talisterna, 20-talisterna, etc var författare och konstnärer som var verksamma och stilbildande under respektive decennium. Numera höra man ofta 40-talisterna användas om människor födda på 40-talet. Ja, ”40-talist” används i två betydelser och redan i början av 80-talet noterades användningen ”person född på 40-talet”.

-En brevskrivare funderar över skillnande mellan ”kraftig” och”kraftfull”. Sedan statsministern för något år sedan använt uttrycket ”kraftfull” om en åtgärd tycks alla ha tagit efter. Beror det på att statsministern är så tongivande, undrar hon.
Ordboken ger knappast besked om någon skillnad, men vi känner till att ”kraftig” är en egenskap som oftare syns på ytan, ex vis en kraftig person. ”Kraftfull” kan vara en mera potentiell egenskap, dold under ytan. Dessutom har ”kraftfull” fler positiva associationer än ”kraftig”, och säkert är det orsaken till ordets popularitet bland politiker. Naturligtvis påverkar en politiker som hörs i media språkbruket mera än anonyma brukare.
En fråga om textutformning har kommit in: borde man inte med textstilen särskilja rubriker från övrig text. Brevskrivaren ger exempel ur en tidning: ”Då tävlar Kicki Danielsson med låten Vem är det du vill ha i Falun.” Ja, tävlar hon i Falun eller vill hon ha någon i Falun, blir ju frågan. Den vanligaste rekommendationen idag är att exempelvis kursivera titlar, i bokrecensioner o d.
En brevskrivare säger sig ha vant sig vid att bli tillfrågad ”åker du själv till landet?” och svarar inte längre ”Nej, jag skickar min bror”. -Ett tilltagande bruk, som antagligen kan förklaras med att ”ensam” har ledsamma associationer av ofrivillig ensamhet för många, som därför hellre beskriver sig som ”själva”. Vanligare bland unga och antagligen med ojämn spridning över landet.
Hon kommenterar också att hon ofta hör uttrycket ”mellan 9 till 17” som borde heta ”mellan 9 och 17” och inte förväxlas med ”från 9 till 17”.  Även detta tycks bli vanligare, men vännerna av den gamla ordningen är fortfarande många, tror L-G Andersson.
Och hennes sista observation får även den stöd: både-och blir ofta ”både – men också”. En liknande utveckling illustreras av att uttrycket ”dels-dels” som numera ofta blir ”dels-men också”.
-Slutligen kommenterar en lyssnare påannonseringen i radio av psalm 103: ”Bered en väg för Herran” sades det i stället för ”Bereden väg..”. Hur skulle denna person läst ”Berg sjunken, djup stån opp”? undras det. Ja, dessa gamla former finns ju inte längre i språket, utom i psalmerna, och liksom konjunktivformerna i ”Herren välsigne och bevare oss..” orsakar de bekymmer för unga språkbrukare.