"Hatet" av Maria Sveland

Vilka är de egentligen? Hur ser de ut, vad driver dom, de anonyma hatarna på nätet? I Maria Svelands nya bok, får man äntligen träffa en av dom. Det är på pub i Stockholm, han är kanske trettiofem, med brunt hår i hästsvans. Han och Sveland klunkar öl, och för vad som kan kallas ett civiliserat samtal. Han ligger i vårdnadstvist. Finns det nåt samband mellan tvisten och att du började hata feminister? Det kan man lugnt säga. Hon förstår att han är en av dom som skickat henne anonyma mejl. Han bekräftar det. Men han vill inte tala om vad han heter. Att hata anonymt är nämligen hans rättighet.

Vi möter aktiva antifeminister, som Per Ström och Pelle Billing. Först tycker jag att Sveland ägnar dessa debattörer för mycket uppmärksamhet. Detta är män som hävdar att det är diskriminerande mot männen att uppmärksamma kvinnosmisshandel. Varför tas sådana röster alls på allvar, till exempel hos Nordegren eller i P1 Morgon? Kanske märker de ut sig som mediala knäppstarar, och betraktas som underhållningstrupp. Alltid beredda att producera missuppfattningar om texter av Valerie Solanas eller livbåtarna på Titanic.

I Svelands tappning är det Ström och Billing som producerar ideologisk bulk till tusentals bittra män som inte orkar tänka själva - och några som borde kunna göra det. Hennes bok är en genomgång av feministhatets utveckling på senare år. Att hon startar med tv-programmet Könskriget 2005 är logiskt. Detta hysteriska lappverk om kvinnojourerna, där Roks ordförande tillstod att "Män är djur"? Alla minns att det blev tumult, ingen kommer ihåg att programmet fälldes av Granskningsnämnen för sina tendensiöst fula klipp. Sveland följer fler mediedrev, mot sociologen Eva Lundgren, Tiina Rosenberg i Fi och Twitter-flödet Vi måste prata om det. Drev som exploderade i personförföljelse, på webben och på posten.

Jag delar inte alla Svelands slutsatser, till exempel att könskampen är en sorts nollsummespel. Att kvinnors vinst gör män till förlorare. Tvärtom tror jag att både kvinnor och män långsiktigt tjänar på feminismen. Jag hänvisar till historien! Men jag ser ändå Maria Svelands granskning av samtidshistorien som en alldeles nödvändig bok. Och forskarna måste besvara hennes frågor: vilka är det som hatar, hur många är de, och hur ska det demokratiska samhället slå in en kil i den skrämmande alliansen av kvinnohatare och rasister?