Miljonprogram – nu ska bostadsbristen bort
Mängder av försök har gjorts för att tvätta bort den negativa klangen kring miljonprogrammen. Det var på 1960-talet de första spadtagen togs för att snabbt bygga bort den skriande bostadsbristen. SR Minnen har gjort några nerslag i miljonprogrammens historia och börjar från början. Med den skriande bostadsbristen.
Efter andra världskriget blev bostadsbristen i storstäderna ett akut problem. I Stockholm infördes inflyttningsstopp. I Göteborg däremot, där industrin gick på högvarv, försökte man hitta andra lösningar. Att hålla nere produktionen för att det blev svårt att rekrytera när bostäder saknades var inget drömscenario. En idé som fanns, berättade ordförande i Göteborgs stadsfullmäktige Ernst Jungen för radions Åke Falck, var att dela upp större lägenheter i mindre.
I valet 1950 var en av de viktigaste frågorna att minska bostadsbristen. Socialdemokraterna vill bygga så mycket resurserna tillåter, sa Tage Erlander när han frågades ut inför valet. 50 000 nya lägenheter var planerade, något som dock inte på långt när räckte för att ge alla en bostad.
Bostadsbristen i Stockholm fortsatte ända in på 1960-talet att vara ett ständigt huvudbry för politikerna, oavsett partifärg. Men 1963 kom ett beslut i Storstockholms planeringsnämnd om att drastiskt öka bostadsbyggandet. Ett första steg mot det som i framtiden skulle kallas miljonprogrammet. Det socialdemokratiska borgarrådet, Joakim Garpe, intervjuades i radion om planerna.
Ställ er i bostadskön
Även en garvad politiker som Tage Erlander saknade ibland fingertoppskänsla för rådande stämningar och människors situation. Hans tips till dom som saknade bostad i Stockholm 1966 - Ställ er i bostadskön - var knappast ett av de smartaste han gjort. Det var ett uttalande han fick äta upp många gånger och som lär ha kostat socialdemokraterna en hel del röster i kommunalvalet 1966. För även om miljonprogramsbyggandet nu var i gång var bristen på bostäder vid denna tid fortfarande ett gigantiskt problem i storstäderna.
Miljonprogrammen väckte många känslor ända från start. För de som saknat bostad var de en välsignelse. Men som frågan ställdes i radions Familjespegel i början på 1970-talet: Måste det vara så fult och så ogästvänligt i våra nya bostadsområden?
Snabbt hade det gått att smälla upp de nya bostäderna. Lite väl snabbt till och med. I början på 1980-talet blev det klart att det rekordsnabba bostadsbyggandet under 1960 och 70-talen hade ett pris - närmare 20 miljarder beräknades det kosta att åtgärda allt slarv och byggfusk som upptäckts. Men vem skulle betala notan?
Höja statusen
Politikerna har stångat sina huvuden i försöken att hitta sätt att minska segregation och förslumning. I mitten på 1990-talet var lösningen man trodde på ökat egeninflytande för de boende.
2001 blev flera hyresrätter i miljonprogrammet Akalla omvandlade till bostadsrätter. För borgerliga politiker var detta ett sätt att minska segregationen. För politiker på vänsterkanten var det precis tvärtom.
I augusti 2006 besökte Tendens bomässan "Tensta Bo06" i förorten Tensta utanför Stockholm. Här försökte man bygga in nya värderingar och begrepp i miljonprogrammet. Få ordet att smaka på ett annat sätt. Men går det att bygga bort laddningen i miljonprogrammet?
I samband med Bomässan i Tensta debatterades miljonprogrammen och bostadspolitiken också i P1 -morgon. Vad krävs för att miljonprogramsförorter som Tensta ska bli mindre segregerade?
Strax efter invigningen i september 1968 kunde de nyinflyttade Skärholmsborna läsa i tidningen att deras förort borde rivas. Det blev startskottet för en kritisk debatt om de nya miljonprogramsområdena och Skärholmen blev rikskänt som den första utskällda betongförorten. Och ryktet är seglivat. Fortfarande finns många förutfattade meningar om Skärholmen. Hur är det att leva i en förort som varit så ifrågasatt? Camilla Kvartoft har återvänt till förorten där hon själv växte upp.
