Frihetsteatern på turné i Sverige

2:10 min

Frihetsteatern för första gången på turné i Sverige med en föreställning. Man har valt att sätta upp den sydafrikanske dramatikern Athol Fugards pjäs "The Island", Ön, som syftar på det ökända fängelset Robben Island där många av apart-heidregimens politiska fångar satt fängslade.

Det var med medel ur en svensk stiftelse som The Freedom Theatre, Frihetsteatern i Jenin kunde byggas upp i mitten på 2000-talet på initiativ av bland andra israelisk-palestinske Juliano Mer-Khamis. Med teatern vill man motarbeta den kroniska rädslan och stressen som finns inte minst bland unga palestinier i Jenins flyktingläger.

I april 2011 mördades Juliano Mer-Khamis, ett mord som fortfarande är ouppklarat. Och Kulturnytt har under de senaste åren berättat om hur teatern har attackerats och att flera av teaterns medlemmar och skådespelare upprepade gånger häktats och släppts av israeliska myndigheter.

Nu är Frihetsteatern för första gången på turné i Sverige med en föreställning. Man har valt att sätta upp den sydafrikanske dramatikern Athol Fugards pjäs "The Island", Ön, som syftar på det ökända fängelset Robben Island där många av apart-heidregimens politiska fångar satt fängslade. En berättelse om två fångar som bestämmer sig för att spela Sofokles "Antigone" för sina medfångar.

Och i Frihetsteaterns version är manuset är bara lätt ändrat för att passa förhållandena i Israel/Palestina. Maria Edström recenserar:

Imam, spelad av Ahmad Rokh låtsas att han ringer hem och hör hur det är med nära och kära. Samma konservburk som ska föreställa ett av Antigones bröst i den pjäs de två fångarna, efter dagens hårda fysiska arbete repeterar i cellen, får också föreställa en telefon. Mukhtar hans medspelare och medfånge, i Faisal Abo Al Hejas gestalt, ”hälsar” också hem i den här fantasin.

Athol Fugards pjäs ”The Island” handlar om hur man kan skapa sig ett slags inre frihet av att skapa och hur en klassiker kan bli en dold, försåtlig dagskommentar, som här med

Antigone, en gestalt ur den antika grekiska mytologin som gör fel enligt lagen men som ifrågasätter lagens moral. Och man har vad jag förstår inte ändrat speciellt mycket i Fugards 1970-talspjäs utan övergången till att handla om ett israeliskt fängelse i nutid har gått lätt.

Det finns en närmast rituell enkelhet över regissören Gary M. English iscensättning, scenen är sparsamt belyst med en enkel scenografi, två säckar är sovplatser och blir sen ridå när Antigone ska framföras. Och spelet lever och vibrerar av den djupt kända erfarenhet av det pjäsen handlar om som de två, mycket bra, skådespelarna har.

”Alla” har ju suttit i fängelse, ”the prison” är ett begrepp bland palestinier som skådespelaren Faisal berättar under publiksamtalet efter föreställningen. Publiken i Jenin har också påverkat föreställningen: ”Ni måste använda skorna som huvudkudde” som en åskådare påpekade och sen dess gör man så på scen. Att man kan spela här i Stockholm men inte, som gruppen drömmer om, i Gaza några mil bort från Jenin visar på situationens komplikation.

Eller, som Faisal skämtar, tänk att få spela inne i Israel; så praktiskt när vi sen blir arresterade - då har vi redan den israeliska fångdräkten på oss!