Annika Persson: "Jag vill ju vara fri"

3:40 min

"Jag vill ju vara fri" - det är titeln på journalisten Annika Perssons bok om Lena Nyman. Skådespelerskan Lena Nyman, som när hon dog 2011, bara 67 år gammal, efterlämnade kassar med skrivet material, dagböcker och utkast. Material som Annika Persson utgått ifrån och använt sig av i sin bok, den första biografin över denna lilla, men stora scenkonstnär.

Barnstjärna. Geniförklarad. Självdestruktiv. En förenklad beskrivning av ett liv, som ändå fångar mycket av Lena Nyman.

För hon blev upptäckt redan som liten, fick sina första stora filmroller - de hos Vilgot Sjöman - när hon var tonåring och inte ens hade gått på Dramatens elevskola ännu.

Hon gjorde roller på scenen, inte minst i Alf Sjöbergs uppsättningar, som fick kritikerna att ta till de allra största orden, att häpna och hylla.

Och hon levde så hårt att hennes kropp gradvis bröts ner, mer och mer. Hon drack, hela tiden, från unga år, hon blandade piller för att kunna sova och för att hålla sig både pigg och helst smal.

Mycket av detta är välkänt, inte minst eftersom kvällspressen gärna skrev om hennes rattfyllor och barnlöshet. Jag äter och sväljer orden, fascinerad och lite sorgsen, kan inte sluta läsa. Jag tänker på biografier jag läst över både Judy Garland och Edith Piaf, men också på journalisten Marianne Höök. De där begåvningarna som skavt och skevat sig fram genom tillvaron. Det där behovet av en förhöjd livskänsla parad med svag självkänsla. Ack.

Men det Annika Persson gör, med känslighet och lagom varsamhet, är att hon också visar Lena inifrån. Den intellektuella, medvetna konstnären. Det är den Lena som visserligen drivs av självhat, riktat mot den kropp som tidigt hånades av manliga kritiker, ord som brände sig fast i henne. Men också av passion inför skapandet, skrivandet, agerandet; allt det som är konst, och som var hennes näring. Den där viljan att faktiskt förstå och nå någonting. Lena Nyman skriver, och hon skriver bra. Hon läser, och hon läser mycket. Och så besatt hon en sorts absolut gehör inför sceniska uttryck och scenens dramaturgi, vilket hennes elever vittnar om.

Sen var hon jobbig, påstridig, emellanåt opålitlig. Som missbrukare blir.

Annika Persson har nämligen intervjuat också människor som funnits kring Nyman. Hon vandrar liksom kring i resterna av ett liv och gör av det journalistik i bokform. Riktigt bra journalistik i bokform.