Språket 1 feb Hur väl förstår vi våra grannspråk?

Om vi svenskar sen börjar jämföra oss med grannarna, så är faktiskt danskarna lika dåliga som vi på grannspråksförståelse.  Bäst på nordisk grannförståelse är man faktiskt på Färöarna. Deras språk ligger ju längre från svenska-danska-norska, men den tröskeln har de tagit sig över och får toppbetyg i grannspråksförståelse. Och bland de tre skandinaviska grannarna  ligger norrmännen på en ohotad  topplacering, och det kan finnas förklaringar till det, säger Lars-Olof Delsing.
-Norrmännens språk ligger nära vårt eget i ljudbilden, och nära danskan i skrift. Dessutom är norrmännen vana vid att ”avkoda” budskap som inte låter helt bekanta, på grund av den stora dialektvariationen i Nroge. Detta visas inte minst av att norska invandrare är bättre på att förstå grannspråken än vad infödda svenskar är!
De ganska nedslående resultaten  för svenskt vidkommande kan faktiskt tolkas optimistiskt:  de undersökta ungdomarna har läst engelska i åtta år, och förstår engelska bättre än danska. Men många har inte läst någon danska alls, och förstår ändå en hel del.Små insatser, t ex i form av textläsning i skolan eller besök och utbyte, skulle kunna åstadkomma mycket.
Frågor som besvaras och kommenteras av professor Lars-Gunnar Andersson i denna veckas program är följande:
-I ett idrottsreferat säger speakern om de duktiga åkarna: ”hon åker bra, det går fort”. Om de mindre duktiga: ”hon åker riktigt bra, det går riktigt fort”, med ”riktigt” obetonat. – En intressant iakttagelse, tycker L-G Andersson. Den visar att ”riktigt”, liksom ”faktiskt” som vi tidigare behandlat, kommit att innehålla ett moment av överraskning; ”maten var faktiskt god”, en utveckling från den ursprungliga betydelsen.
”Lite unikt” och ”ganska unikt” kan man väl inte säga, tycker en lyssnare. –Det borde man kanske inte kunna, men språket bär sig inte logiskt åt alltid och det går att säga ”den mest fyrkantiga människa” och  ”det både regnar och inte regnar” . Ordet ”lite” vars ursprungsbetydelse är ”i ringa omfattning” är också ett ord som vi stoppar in ”lite varstans” (!) och det kan betecknas som en ”vaghetsmarkör” (besläktat med ”liksom” eller ”typ”), snarare än en exakt avgivelse av storleken. ”Unik” has dessutom mist en del av betydelsen ”en enda”, ”enastående” – det senare ordet har för övrigt också kommit at användas i vagare betydelse.
Detta leder in på ett resonemang om uttrycket ”nånstans..känner jag, etc” som en lyssnare undrar om. – Det korrekta uttrycket måste väl vara ”på något vis”?
-Detta är åter ett exempel på ett ord som vidgat sin användning och fått en ny betydelse, och det är inte oväntat att rumsbetydelsen, som i detta fall, fått en utvidgad betydelse.
”Så att säga” irriterar sig en lyssnare på- -Detta är en riktigt frekvent ”vaghetsmarkör”, som dock används enligt vissa mönster: det går inte att säga ”jag heter så att säga xx” – det måste finnas någon vaghet i uttrycket.
- Är uttrycket ”ok” det vanligaste ordet i svenskan, undrar en lyssnare. Nej, de vanligaste orden i tidningstext är: och, i, att, en, som, det, är, av, den, på . I ett talspråksmaterial (ungdomar) är de vanligaste orden: det, är, ja, jag, på, så, inte, man, dom, men. ”Ok” hamnar på 96:e plats!