Alice Neel på Nordiska Akvarellmuseet
Trettio år efter hennes död verkar intresset för den amerikanska konstnären Alice Neel inte avta.
För tredje gången på bara några år visas hon nu i Sverige igen - den här gången på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn.
Men det är inte de stora porträttmålningarna hon gjort sig mest känd för som står i centrum nu, utan istället hennes mindre kända teckningar i tusch, blyerts och vattenfärg - men fortfarande porträtt.
När Alice Neel dog 1984, 84 år gammal, hade hon relativt nyligen slagit igenom och hon hade ännu inte nått höjden av sitt erkännande. Inte undra på kanske, för är det något som går som en linje genom hela hennes konstnärliga karriär, så är det att hon var hopplöst fel i sin tid.
För när modernismen gjorde rent hus med gamla estetiska ideal och måleri på många sätt handlade om ett bångstyrigt revolterande mot det figurativa måleriet - tänk kubism, minimalism, abstrakt expressionism - då, var det minst sagt inte det hetaste man kunde göra, att som Alice Neel måla föreställande porträtt.
Att hon dessutom var kvinna i en värld av manliga genier underlättade så klart inte heller. Eller att hon valde att flytta ifrån New Yorks konstnärliga epicentrum Greenwish Village, för att i stället slå sig ner i Harlem dit få gallerister någonsin gjorde sig ett ärende.
Bilderna som nu visas under titeln "Nära relationer" är ett personligt bildflöde som löper över åren. Porträtt som snapshots ut en vardag, ofta snabbt tecknade, men med en psykologisk precision. På många sätt påminner hon mer om många fotografer i sitt vardagliga dokumentära arbete.
Omfånget svindlar: Vi följer henne alltså från mitten av 20-talet fram till hennes sista år i livet, genom kriser, lycka och den bleka vardagen. Vi får komma nära, vi möter hennes älskare, hennes barn, hennes döende mamma, bekanta som under årens gång passerar förbi. Många gånger i ömma situationer - i sängen, nyvakna eller sovande, ibland nakna. Men lika ofta vid köksbordet eller på bussen.
Hennes liv och hennes konst smälter samman och blir ett, uppnystat på alla människor hon mött längs vägen. Det är livet som summan av alla ansikten som passerat, livet som summan av alla nära relationer.
Eskil Larsson
