Påhl Ruin: Medlemskapet i EU för nya ordförandelandet Litauen är både positivt och negativt

Från bortglömd delrepublik i Sovjetunionen till ordförande för EU:s 28 medlemsländer – det är en sagolik resa som Litauen fått vara med om. Landet kom med i EU 2004.  Vad har medlemskapet betytt?

Det beror självfallet på vem man frågar. Den nye katolske ärkebiskopen är inte helt nöjd. Han ser EU:s tal om jämställdhet och allas lika värde som ett hot mot familjen och mot Litauens hela rättssystem. I ett tal nyligen slog han fast att kampen mot dessa liberala värderingar är lika viktig som den kamp litauerna förde mot Gorbatjovs Sovjet på 1980-talet. En hisnande jämförelse ur ett svenskt perspektiv, men en jämförelse som många kan sympatisera med i det konservativa Litauen.

För de litauer som kämpar för allas lika rättigheter innebar redan det hägrande EU-medlemskapet på 90-talet stora möjligheter. Nu skulle en fungerande rättsstat skapas, nu skulle skyddet stärkas för utsatta minoriteter. Ja, även barnen på barnhemmen som hade levt i misär under Sovjettiden skulle få ett drägligare liv. Mycket riktigt förbättrades situationen, ny lagstiftning kom till och uppföljningar gjordes. Detta var ett krav från EU, eftersom skyddet av mänskliga rättigheter utgör ett av kriterierna som måste uppfyllas om ett land ska kunna bli medlem.

Men sedan landet väl kom med i unionen har dessa frågor fått lägre prioritet. Härom året intervjuade jag Litauens barnombudsman som berättade att hon saknade tiden före medlemskapet.  Då kunde hon använda EU som murbräcka för att stärka barnens rättigheter – myndigheterna vågade inte annat än att följa hennes uppmaningar, av rädsla att inte komma med i EU. Med medlemskapet i hamn har murbräckan försvunnit. Och barnens situation har försämrats. Nu visar också studier att intoleransen mot exempelvis homosexuella och romer har ökat sedan medlemskapet.

En satirteckning för ett antal år sedan sammanfattar de kanske två viktigaste effekterna av medlemskapet: teckningen visar en gränsövergång där en rik västeuropé vandrar in i Litauen med en skottkärra pengar, samtidigt som litauerna själva marscherar ut. Snabbanalysen säger att den ena effekten – EU-pengarna – har varit av godo. Medan den andra effekten - utvandringen – har varit av ondo. Men bilden är något mer komplicerad än så.

Stödet från EU:s strukturfonder utgör så mycket som en fjärdedel av hela Litauens statsbudget. I det stora hela har dessa miljarder från EU självfallet gynnat Litauen. Pengarna har inte bara gått till handfasta saker som vägar, broar och flygplatser. Dom har också bidragit till att tiotusentals människor fått vidareutbildning och att företag har kunnat växa. Men EU-fonderna har också gött den omfattande korruptionen. Under arbetet med den här texten läser jag att EU:s antikorruptionsorgan OLAF prickar den tidigare ekonomiministern. Ett företag skrivet på hans mamma hade vunnit kontrakt när skolor i Vilnius skulle renoveras med EU-medel. Det är bara ett i raden av liknande fall.

Utvandringen hade börjat redan före medlemskapet, men sköt fart direkt efteråt då gränshindren försvann. Sedan 2004 har över 400 000 litauer lämnat landet. Denna massutvandring har på flera sätt varit negativ för Litauen. Många unga, välutbildade och kreativa människor har emigrerat. De som är kvar får allt svårare att finansiera pensioner och äldreomsorg. Litauens befolkning riskerar att bli gammal innan den blir rik. I vissa yrkesgrupper råder redan akut brist på folk. I vintras besökte jag ett sjukhus i den mellanstora staden Alytus där läkarbristen är så stor att läkare uppmanas att jobba kvar långt efter pensionen. En 81-årig doktor berättade att hon tog hand om sina första patienter då Nikita Chrusjtjov var landets ledare.

Men emigrationen har också haft positiva effekter. Under den djupa finanskrisen 2009 var det utvandringen som hindrade landet från att drabbas av ännu högre arbetslöshet. Och många av de som har lämnat landet skickar hem pengar till anhöriga. Sedan är det faktiskt ett antal tusen personer som återvänt från exilen, många gånger med värdefulla erfarenheter. För ett par veckor sedan träffade jag en finansanalytiker som flyttat hem från London – för att starta en chokladfabrik på litauiska landsbygden. Han har tolv anställda idag.

Effekterna av EU-medlemskapet är alltså mångfacetterade. Men en effekt är odiskutabelt positiv: att landet nu, tack vare de dubbla medlemskapen i EU och Nato, är fast förankrat i den europeiska gemenskapen. Att lämna den ryska intressesfären var det övergripande syftet med medlemskapen för alla de tre baltiska länderna. Den som idag vill ockupera Litauen, Lettland eller Estland har svårare att göra detta än kanske någonsin tidigare. Det är en stor trygghet för länder vars moderna historia har präglats av ockupationer och förtryck.

Påhl Ruin
är frilansjournalist, baserad i Litauen