Journalistik på plats om det som jäser under ytan

”Journalistik är konsten att komma för sent så tidigt som möjligt”, skrev Stig Dagerman, 1946, och det är sant förstås ännu i dag. Att snabbt rycka ut och skildra det som flammat upp är en central del av det publicistiska arbetet. Katja Magnussons rapporter och analyser från kravallernas Istanbul är ett av många goda exempel på sistone.

Men god journalistik är också annat. Lika viktigt är att hitta det som inte flammat upp än, ja som kanske inte ens märkts på ytan, men som ändå är av avgörande betydelse för ett samhälles utveckling.  Journalistik ska överraska, heter det ibland, och visst; gärna det. Det oväntade har ofta ett värde. Men journalistiken ska också se till att lyssnarna/läsarna blir så lite överraskade som möjligt.

Genom att hitta trender, fenomen, sådant som just jäser under ytan, ska journalistiken förbereda oss på vad som är under uppsegling. I bästa fall ska inget krig, ingen revolution, inget upplopp komma som en blixt från en klar himmel. Vi ska ha rapporterat och analyserat bakgrundsfaktorerna redan innan många gånger om i radion och på webben, och faktiskt; ofta lyckats vi med just det.

I Ekots reportageserie Det delade Sverige fick vi höra om all den frustration och utsatthet som inte långt senare exploderade i Husby och i andra förorter runt om i landet.  

Reportrarna Katarina Gunnarsson och Marcus Eriksson gav oss starka bilder från ett nytt, sårigt Sverige.  De visade hur utanförskapet ofta är värre i de mindre städernas utsatta bostadsområden – att problemen inte alls bara finns storstädernas ytterkanter.  

De mötte så kallade Neets (unga som varken arbetar eller studerar) i Skäggetorp i Linköping. I Borås fann de att allt färre barn med svensk bakgrund går i de utsatta områdenas skolor. Istället har det vuxit fram utpräglade ”svensk-skolor” och rena ”invandrar-skolor”. De mötte frustration, höga ohälsotal och en längtan efter enklare jobb.  

Det är kort sagt lysande journalistik om det som jäser under ytan – om det som sannolikt bidrog till upploppen i Sverige våren 2013. Det är förstås sant att det finns många förklaringar till kravallerna, och lika många åsikter om dem. 

Men vi som lyssnat på Marcus och Katarinas reportage hade bättre möjligheter att förstå – det vågar jag påstå. Genom deras journalistik fick vi nycklar till många av de spänningarna Sverige måste tackla under åren som kommer.

Reportageserien avslutas nu i Växjö, och vi funderar på hur vi fortsätter vår bevakning. Har du tips på platser vi bör besöka, reportageidéer eller synpunkter på serien – använd på twitter #deladesverige  och hör gärna av dig till mig: anne.lagercrantz@sr.se eller @AnneLagercrantz.

Du kan också kontakta reportrarna katarina.gunnarsson@sr.se och marcus.eriksson@sr.se.