”Lars Hillersberg – entreprenör och provokatör” på Kulturhuset

Det är nästan ofattbart att en svensk 20-åring kunde måla en tavla som ”Karneval” 1958. Det är en stor sak, 1½ gånger 2 meter, och scenen är en öppen plats i Manhattans nöjesdistrikt, betraktad högt uppifrån. Utanför biografer och Music Hallteatrar ringlar myrlika människoköer, och i bildens mitt drar några med hjälp av linor omkring en grön jätteballong i form av en glad gubbe. Grejen är att atmosfären i bilden är så där dov som den bara kan vara på Manhattan, när slagskuggorna från jätteskyskraporna gör att gatan känns som botten på en soptunna.

Frågan är om någon då hittills hade varit inne på att skildra hur ödsligt det kan eka kring den amerikanska populärkulturen, redan innan popkonsten nått hit och etablerats som begrepp i början av 60-talet.

Ja, det är obegripligt, men den unge Lars Ture Andersson sprudlade uppenbarligen av idéer långt innan han blev Lars Hillersberg, namnbytet gick igenom 1959, och långt innan han började på Konstakademien 1961.

När man ställs inför hela hans produktion så här, inte minst i Andreas Bergs bok, blir det som ett skred av hejdlös kreativitet, och försöker jag göra mig en enda bild av hans livsverk, liknar det dom halvt upplösta bilder han återkommit till, där motiven rämnar, husfasader, gator, städer, reklamskyltar, tidningssidor, ja hela kulturer går under.

Men det är ju förstås bara en sida, och kanske den minst kända av Hillersberg som bildmakare. För det var ju som satirtecknare han blev känd, och ville bli känd, med dom legendariska tidningarna Puss, Utslag och Gatskrikan, och inte minst alla gästspel i andra tidningar, inte sällan skandalartade. För i allt sitt bildskapande tycks han ha haft frihjulet påkopplat och låtit infallen komma helt hämningslöst. Ibland är påhoppen så fräcka att man flämtar, exempelvis i seren om 50-talet, där uppdragsgivaren Dagens Nyheter hudflängs å det grövsta, inte enda gången han bet den hand som födde honom.

Och så är det den uppenbara skuggan i eftermälet: anklagelserna om antisemitism. Även om han kanske gjorde tusen antirasistiska teckningar gjorde han misstaget att tro att det gick att utnyttja antisemitiska schabloner i satirer om Israel-Palestinakonflikten. Det gick inte, och lika lite gick det att argumentera sig ur kritiken. Antisemitismens historia är lite för lång och mörk för det, men en förklaring är nog att det inte var en stor fråga för 60-talsvänstern. Den kändes avklarad då, och den väg rasismen tagit under dom senaste decennierna tycktes förmodligen otänkbar då.

Det blev ett ok han fick bära, men för en hämningslös krigare i sandaler som älskade skandaler var några sådana blessyrer ofrånkomliga.