"Nils Holgersson" på Vastanå Teater
Midsommardagen är det traditionsenligt premiär på årets sommarföresställning på Västanå teater i Rottneros strax utanför Sunne. I år spelas föreställningen Nils Holgersson som bygger på Selma Lagerlöfs geografibok för svenska skolbarn - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - som skrevs för drygt hundra år sedan. Avsikten var att skriva en ”präktig” bok för svenska skolbarn som förhoppningsvis skulle leda till upplysning och avskaffa klassamhället. Men Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev till en början omstridd och kritiserad bok där barnen fick lära sig att slåss, Nils var en odugling slås det ju fast redan på första sidan, och de flesta av oss har väl ett hum om hur historien börjar – Nils vill inte följa med mor och far till kyrkan, han vill i stället pröva fars gevär, och så går det som det går när det oduglige Nils fångar tomten och som straff blir förvandlad till en tummetott.
Om gårdagens Nils Holgersson var ett inlägg i debatten kring klassamhället kan man kanske se dagens Nils som ett inlägg i djurrättsdebatten, såväl som den om klimatet, eller kanske rentav i den så kallade flyktingfrågan?
Västanås Nils har något dickenskt över sig med sin gröna mössa långt nerdragen över öronen och sina gummisulade Doktor Martens. Låt vara med rart instickade gäss i mönstret på den likaledes gröna tröjan och initialerna NH 2013 i rött fram på bröstet.
En subtil markering som bara den som sitter riktigt nära kan se.
Vildgässens entre är magnifik. Likt ett gäng rockiga rödskinn, en grupp vilda indianer, strömmar de ner på en scen som sluttar ner mot publiken och det dansas halling, och kosackdans om vartannat, det gås på styltor och slås volter, och som åskådare kan man till slut bli alldeles yr i huvudet av alla akrobatiska konster där den ena stunden känns som nycirkus, andra som asiatisk stridskonst och nästa som vanligt svenskt bonnslagsmål. Musiken är bättre än någonsin, kostymerna återigen oöverträffade, man känner igen sig och ändå finns där något helt nytt. Bravo, vill man ropa, gripen av en stark lyckokänsla som alldeles oförmodat infinner sig över all denna teaterkonst på hög nivå, liksom över den snyggt antända elden, för säkerhets skull i en trälada alldeles i slutet av första akt.
Någonstans under resans gång, såväl i pojken Nils resa som i min egen, tappar jag ändå bort mig. Gott så, jag sällar mig gärna till den allt igenom entusiastiska publiken. Nils Holgersson i 2013 års tappning på Västanå är en emotionell fullträff och i mångt ett ypperligt artisteri, och ändå kan jag ibland längta efter lite handfast replikföring, lite längre pauser för att hämta andan. Kanske är det premiärnerverna som driver upp tempot, men ibland kan det kännas som om det som sägs på scenen hänger lite väl löst? Andra stunder när Selma Lagerlöfs klokskap får lov att ta plats känns det nämligen desto bättre. Allt blir så oerhört mycket enklare när man går in i fablernas värld och låter djuren agera människa. I synnerhet när man då och då lockas av det lagerlöfska löftet om att ”Nu ska ni få se något vad ingen människa någonsin sett!
Vildgåsen Akka från Kebnekajse som ett Lagerlöfskt alter ego borde få pris för sin tolkning, hennes flock skulle få en butohkonstnär att bli krumm av avundsjuka i sin version av ett gåsbeteende. Ljuvlig är också scenen där västanåveteranen, om man får lov att kalla honom så: Björn Söderbäck, som Mårten Gåskarl på sitt högst chevalierska manér inleder en flirt med en grågås. Räven Smirre går utanpå det mesta och Joel Sköld som pojken Nils är ett fynd. Han får mig att tänka på den unge Krister Henriksson, som var som gjord för scenen. Lika orädd och naturlig.
Yvonne Ihmels
kulturnytt@sverigesradio.se
