Bea Uusma: "Expeditionen - min kärlekshistoria" och Josefin Holmström: "Antarktis"

Mot slutet av Bea Uusmas bok "Expeditionen" finns en svart-bild på Moster Anna, konsertpianist. Anna badar i vad som ser att vara en svensk insjö och bilden är nog tagen ganska många år efter att hennes fästman Nils Strindberg försvann med Andréexpeditionen, 1897. Han hittades 1930 men då hade Anna Charlier gifte sig med en annan man för länge sedan, men när hon dör så begraver Nils Strindbergs bröder hennes hjärta i liten silverkista, brevid broderns aska. Det var Annas sista hemliga vilja.

Bea Uusma berättar den här episoden på några få rader men hamnar ändå i ett slags polarvurmens urscen. Ädelmod och hjältegrav. Och längtan över enorma avstånd i tid och rum. Den där silverkistan rymmer hela den starkt laddade känslorörelse som verkar ha drabbat alla från närstående till hela nationer och nördar i generation efter generation.

Uusma har levt med Andreexexpeditionen i sedan mitten av 90-talet, och alltmer besatt har hon trängt djupare ner bland lämningarna och vittnesmålen. Hon lägger ett slags tredimensionellt pussel, där hon själv kan röra sig inne i expeditionen, för att försöka förstå vad som hände. Varför de dog.

Metodiskt utreder hon vad de åt, hur sjuka de eventuellt var, vilka mediciner de tog och annat som deras vitnade ben och gamla vantar kan berätta. Och med ett slags underfundig saklighet så öppnar Uusma ett fönster till historien och vädrar ut en del av polarsalongernas gravallvar. Döden må vara en gåta, men är den här gången ingen metafor, utan en påtaglig realitet.

Fast som bok är "Expeditionen" högst levande, med sin fenomenala formgivning och Uusmas smittande lust att förstå, en lust som får henne att sätta på sig pälsmössan och på tredje försöket faktiskt nå fram till Vitön där kvarlevorna hittades. Jag som stannar i min fåtölj är väldigt glad att att få följa med.

Ser man istället till Josefin Holmströms bok från andra sidan jordklotet, romandebuten "Antarktis" så är den på många sätt "Expeditionens" motsats. Tunn och vit men tyngd av osmälta polarlegender. De citat och öden som vävs in i berättelsen hör till genrens mest vältummade.

Huvudperson Getrude är djupt fascinerad av den heroiska upptäckarepoken och åker som kulturellt alibi med på en sydpolsexpeditionen. Fast hon har också ett djupt personligt skäl att uppleva isen. Som romankonstruktion och polarromans är det är formulär 1A.

Men jag gillar hur Holmtröm låter texten drabbas av snöblindhet. Det är som att landskapet inte kan få några konturer och Gertrudes förväntningar helt fryser fast. Det blir halt och stumt och mest av allt väldigt vitt, och det passar ju onekligen den här genren.