Marjaneh Bakhtiaris: "Godnattsagor för barn som dricker"

2:21 min

"Godnattsagor för barn som dricker", så heter Marjaneh Bakhtiaris tredje roman efter "Kalla det vad fan du vill" från 2005 och "Kan du säga Schibbolet?" från 2008. Bakhatari som bor i Malmö har nu skrivit en roman som utspelar sig Teheran. Det handlar om barn, barnbarn och föräldrar djupt invävda i den stora komplicerade staden som upplevt statskupp, revolution, krig och massdemonstrationer.

Ja det är en berättelse om staden det här. Insidan av boken pärmar är också täckta av en karta över Theran med utsatta punkter som Frihetstorget och Gamla staden. Bakhtiari sänker sedan sin blick skarpt och hastigt rakt ner mot några familjer som bebor den. En inzoomning som inte stannar förrän nere på teglasperspektiv.

Den ser ett gråtfärdigt ansikte gömt under en kudde. En mobiltelefon som inte får kontakt mitt i en kravall, fotografier i högar som ska sorteras till en minneshögtid, anonyma martyrgravar i långa rader, men med lite grus framför att stoppa i munnen för att minnas.

Den ser rakt in i sådant som redan pågått länge, en yogapaus med cigg mitt i en livslång relation mellan två medelålders systrar.På unga kusiners försök att leva och finnas till i en svår stad, präglad av hård kontroll och starka band.

Denna myrstacksskärpa är Bakhtiaris stora styrka. Det irriterade småpratet. En tår som faller i snön. Den ångetsfyllda, oroliga, rastlösheten som sitter i familjemedlemmarnas kroppar och gör dem aggressiva och föraktfulla mot varandra. Men också medvetna om varandras behov av tröst och precis hur den ska ges.

Trots det har, eller kanske på grund av det, har jag svårt att få upp huvudet och få någon överblick över berättelsen. Jag kommer på mig med att blanda ihop relationerna, vem var nu svåger, och kusin med vem? Ändå är strukturen tämligen enkel. Det är inget Tolstojskt myller av folk som förbereder en minnesceremoni över pappa Davoud och sörjer sin bror och son Kazem.

Snarare är det så att "Godnattsagor för barn som dricker" är en ögonblicksbild på trehundra sidor. Inga tillbakablickar hjälper till att kratta fram banden, inga stora miljöbeskrivningar knyter ihop platsen.

Läsaren får istället dunsa ner en stund i reaktionerna på oron och stressen som själva platsen genererar. En position som märkligt nog både är romanens lilla svaghet och stora styrka.