Läs Isabelle Ståhls text

Danius börjar med Boticellis målning Venus födelse från 1480-talet. Man kastar en enda blick på kvinnan på bilden och inser att hon inte är av denna världen.

Hon kommer inte att dö, inte bli sjuk, inte känna smärta, eftersom hennes existens är förlagd till en tid bortom den jordiska. Hennes mjölkvita kropp är uppstigen ur mytens vatten på det rosa snäckskalet. Det är visserligen en kropp, men samtidigt bara en allegori, en bild som symboliserar skönhet, ungdom, fruktbarhet och begär. Samma modell arbetade det sena sjuttonhundratalets idealistiska romanförfattare efter.  Idealismen tillbad det goda, eviga, sköna och dygdiga: karaktärerna hade ädla känslor och uppbyggliga karaktärer, som  hämtade ur antika draman. Många provocerades när realismen ville börja skildra samtiden och världen som den var, pyrande av cynism, orättvisa och egenintresse.

Under 1830-talet slog den realistiska romanen igenom på riktigt och alla symboler och metaforer rensades bort ur litteraturen. Orden skulle skildra verkligheten här och nu, inte någon avlägsen, evig idévärld. Inget avstånd skulle finnas mellan språk och värld, ord och kött. Man ville få fram världens tinglighet. I romantikens litteratur hade metaforen härskat, nu var den hopplöst ute. I måleriet förbyttes upphöjda motiv hämtade ur historien, myter och bibeln mot en medvetet trivial bildrepertoar, som människor som äter middag eller sitter och syr.

Realismen intresserade sig för vardagliga detaljer, som dubbelhakor, vägglöss, kotletter och lervälling. Den franske författaren Stendahl tyckte till och med att romanen skulle vara en spegel för verkligheten. I dag kanske vi tycker att spegelmetaforen är fullkomligt absurd: hur skulle man kunna avbilda något objektivt när det finns  lika många verkligheter som det finns människor?  De realistiska romanerna skrevs till exempel oftast av vita män med slående likartade bilder av världen, livet och särskilt kvinnorna. Så fort en kvinna dyker upp i Gustave Flauberts romaner är hon försjunken i något, och alltid i något trivialt: hon vilar i en fåtölj, broderar, står under ett parasoll, suger på fingrarna, vrider huvudet åt höger och vänster samtidigt som hon ler, och framför allt återgäldar hon aldrig den andres blick, tittar aldrig rakt in i kameran, menar Sara Danius.

Realismen uppstår delvis som effekt av att fotografiet börjar konkurrera med den skrivna texten om tolkningsföreträdet på verkligheten. Zola, Flaubert och Proust tittade alla på fotografier när de skrev, för att konkretisera och beskriva med största möjliga exakthet.

För att ha en chans mot mikroskop och kameror måste litteraturen bli beskrivande, försynligande, och försinnligande. Samtidigt växte medelklassen fram tillsammans med industriell revolution och sekularisering. Världen blev allt svårare att överblicka. Filosofen Theodor Adorno skriver att realismen inte egentligen vill beskriva verkligheten utan frambesvärja den, göra den verklig igen, kanske återförtrolla den.

En vanlig missuppfattning är att den realistiska författaren är hemmastadd i världen: men Adorno säger att det är precis tvärtom, realisterna lider av en svår verklighetsförlust. De måste beskriva världen med överdriven noggrannhet just på grund av att den blivit främmande och inte längre inger kroppslig närhet. De måste beskriva allt exakt som det är, annars är det inte. De försöker hålla kvar vatten i kupade händer. Verkligheten reproduceras inte, den framkallas.

Bilden av Venus i snäckan ger inte längre löfte om en bättre plats bortom tiden. Tillvarons fulhet och förgänglighet kan inte längre bekämpas med romaner om mytisk skönhet. Flaubert rensar bort alla metaforer, språket får inte laddas med något utöver sig självt.

Romanen lånar friskt från andra medieformer, som den växande dagstidningen, brevet och storstadens nya språk: namnplåtar, skyltfönster och reklam. Det ryktas förresten att Balzac produktplacerade den kände och rike skräddaren Staub i en roman för att vinna hans gillande och rädda sin usla ekonomi.

Den realistiska romanen är samtidigt en reaktion på kommersialiseringen av språket. I en värld som svämmar över av trycksaker degraderas texten till ett redskap för att sprida information och sälja varor. Dagstidningen hotar boken genom att hela tiden erbjuda något nytt. Flaubert fascineras hela sitt liv av dagstidningarnas klichéartade språk, nötta fraser och borgerliga dumhet: han vill till och med ge ut ett lexikon över ”vedertagna sanningar” . I Madame Bovary ironiserar han ständigt över det platta dagstidningsspråket.

I en värld av slitna slogans blir då bilden ett sanningens ögonblick, skriver Sara Danius. När språket har urvattnats blir bilden en frizon från ironi, upprepningar och banala klichéer. När man skriver, måste man skriva en bild. Tidigare har det framträdande, visuella inte ägnats någon särskilt stor uppmärksamhet i litteraturen, snarare har man beskrivit hur någon betett sig och talat, känt, tänkt, handlat: handlingen har stått i förgrunden.

Men något förändras för alltid med Flauberts Madame Bovary. När han skildrar Emma Bovary ur Rodolphes ögon är det inte en kvinnovarelse som beskrivs utan en kvinnovarelse uppfattad som bild: hennes profil framträder i fullt ljus under den ovala hatten med bleka band som liknar vassblad, hennes ögon med sina långa böjda ögonfransar riktar blicken rakt fram, ögonen verkar åtstramade av kindknotorna där blodet pulserar under den tunna huden. En ljusröd färg tränger igenom hennes näsvägg. Hon lutar huvudet mot axeln och tändernas pärlemor skimrar mellan läpparna. I Flauberts romaner ser betraktaren alltid tingen i ett här och ett nu som genom en osynlig ram. Och allt är platt och tvådimensionellt som en bild.

Handlingens ersätts av bilder och synintryck. Romanen berättar inte, den gör världen synlig och belyser en direkt, fenomenologisk erfarenhet av det närvarande nuet. Saker och ting inträffar men inga händelser äger rum.

Världen både framställs som och uppfattas som bilder. Bilderna erbjuder inte fönster till andra världar, som Venus i snäckan, utan ytor. Realismens författare drivs av viljan att göra världen verklig på nytt, och inget förlänar texten en så stark verklighetseffekt som bilden.

Men hur uttrycker man då abstrakta fenomen, som tystnad och oro, om texten måste vara som en bild? Tystnaden och oron syns ju inte, de glider undan språkets förtingligande.

Sara Danius visar hur elegant Flaubert löser detta när han ska beskriva den obekväma tystnaden mellan huvudpersonen Frederic och hans kurtisan Rosanette i en hästdroska.I stället för att försöka beskriva hur tystnaden känns och hur den låter, räknar han noggrant upp exakt vilka vagnstyper som rullar förbi utanför fönstret, hästar som tuggar på betsel, munnar som gapar, folk som hälsar på varandra, händer och fötter som rör sig, regnet som gör uppehåll. På detta vis gör han klart att paret i droskan inte talar med varandra utan tittar ut genom fönstret och att atmosfären är djupfryst.

Genom att beskriva en yttre verklighet lyckas Flaubert beskriva ett inre tillstånd hos den manliga huvudpersonen, menar Danius. Han beskriver inte hur det ser ut, bara exakt vad som syns just nu. Vi ser bilden framför oss. Men känner vi tystnaden stryka sig som ylle mot huden?

Realismens romaner har alltid lämnat mig likgiltig. Deras tiosidiga in- och utzoomningar av scener kan te sig så långsamma och katalogiska för någon som växt upp i en hypermedialiserad verklighet efter filmens uppkomst. Det är för platt, för bildlikt.

Drivs vi av samma verklighetsförlust som realisterna, försöker vi också göra världen verklig på nytt?

När man ser på instagrambildernas drömska femtiotalsfilter, skälvande ljus och dovt strålande färger tänker man vi försöker ta oss ur realismen, återförtrolla världen och mytologisera våra liv. Instagram har förmågan att få en promenad till jobbet att se ut som om den var hämtad ur en episk film, någon annans liv eller en mytisk tid.

Realisterna närde en dröm om att hitta tillbaka till verkligheten, nuet och sanningen: de senaste åren har vi gjort exakt samma sak, till leda. Kanske är det därför jag vill att litterauren ska erbjuda en väg ut, ett sätt att lämna världen.

 Isabelle Ståhl