Daninas måndagsblogg

Jag vill bara representera mig själv

Är det ens möjligt att bara prata för sig själv eller är man alltid nåt mer? Vare sig man vill eller inte.

Det händer mycket i Malmö. Shit, det händer mycket i hela världen. Men nu är det här jag bor och lever. I den här staden som typ alla vill definiera, alla har en åsikt om. Det är okej för mig, så länge man bryr sig.

Och det känns som det är väldigt många som bryr sig. Jag blir hela tiden kontaktad av olika personer som tagit initiativ till olika projekt ”för att göra Malmö bättre”. Oftast stannar det dock där. Ett projekt, en skiva, en heldag med diskussioner eller en kväll med panel.

Jag gjorde det till en grej, för min egen skull, att börja ställa upp på förfrågningar jag fick. För jag behövde utmana mina egna rädslor, som att föreläsa inför en grupp. Tänkte att det var sjukt att många killar aldrig tvekade inför erbjudanden de fick, oavsett om de hade koll på läget eller inte. Tvekade jag för jag var tjej? Fuck that.

Så när Uppdrag Granskning ringde tänkte jag typ omgomgomgomg men tackade ja till att medverka. För det var de som ville ha mig, som tyckte jag hade nåt att säga. Det var inte jag som tjatade till mig tv-tid. Intervjun gick bra, programmet var väl helt ok. Jag fick en del hatbrev. Men mer kärlek.

Sen fortsatte det. Olika tidningar, radioprogram, publicistklubben, andra paneler. Helt plötsligt hade jag blivit den unga blattetjejen som kunde prata om Malmö och detta… ”ur ett ungt perspektiv”. Hur vackert?

Jag tänkte att jag hade ett ansvar. Att ta platsen som erbjöds. (Hellre jag än någon med sämre koll?) Att kanske till och med vara en förebild för nån annan tjej med invandrarbakgrund (jag invandrade en gång för 21 år sen).  För jag vet att sådana jag måste synas för att fler som jag ska synas.

Samtidigt är det alltid nåt som gnager i mig. Hur vet jag att jag har bättre koll bara för jag pratar med fler unga malmöbor? Jag pratar ju inte med ALLA unga malmöbor. Jag har inte gjort några statistiskt säkerhetsställda undersökningar. Jag går mycket på magkänsla och det är ju… ovetenskapligt.

Nåt som verkligen ger mig allergiska utslag är när folk droppar den sjukt inövade repliken ”jag ger röst åt folk som inte har en röst”. På riktigt?! Vilka är då dessa människor utan röst tycker du? Har du frågat alla dessa om det är ok att du för deras talan? Vem gav dig rätten att prata FÖR dem?

Det är inte så att jag känner att jag inte har nåt att komma med, men jag känner att jag alltid måste representera nåt mer än mig själv. Ung, tjej, invandrare. Även om jag är alla de sakerna så är jag först och främst Danina. Kan det räcka nån gång?