Margareta Flygt om Jelineks Wagnerbok

Det är få kulturpersoner folk har så många åsikter om och som väcker så starka känslor som Richard Wagner – hans roll då och hur vi ska tolka honom idag, hans ställning inom det tyska kulturarvet och inte minst Wagner och nazismen. Wagner är mångsidig och kontroversiell, liksom hela Tyskland.

I år har det har varit svårt att missa att det är 200 år sedan han föddes, det har getts ut en mängd biografier och skrivits mycket om honom på kultursidorna.

Därför är det inte heller förvånande att den ständigt dagsaktuella och otroligt produktiva Nobelpristagaren i litteratur, Elfriede Jelinek, skrivit en bok om musikdramats förnyare och en av tidernas största konstnärligt stiliserade antisemiter.

Elfriede Jelinek är dessutom själv utbildad organist och har de senaste åren skrivit fler texter för teater än prosa. Titeln ”Rein Gold” anspelar på Ringen och Rhenguldet, men Jelinks text heter Rein Gold – rent guld, utan Rhenflodens ”h” – betyder rent guld, bara pengar.

Undertiteln är Bühnenessay, teaterscenessä – men det är ingen essä som handlar om teater, utan en text som ska spelas på en scen. Den framfördes i en något kortare version vid öppnandet av operafestspelen i München förra året. Bokversionen som kom i våras har utökats med 90 sidor.

Här möts valkyrian Brynhilde och hennes far Wotan, liksom i operan Valkyrian. Jelineks version är liksom i operans tredje akt en dialog mellan far och dotter. Men den här dialogen är lång och tung, Bryndhildes första replik sträcker sig över femtio sidor, Wotan svarar på trettio och så fortsätter det. Det är snarare parallella monologer som ställs mot varandra.

Men hos Jelinek talas det inte som i Valkyrian om Brynhilds straff att inte få vara en valkyria längre. I Jelineks text finns ett tredje subjekt: pengar. För vad vore en text av Jelinek utan kritik av kapitalismen? Brynhilde är marxist och kämpar med sina argument mot sin far som vill att jättarna ska bygga en borg utan att först betala sina skulder. 

Texten är bitvis svår och tung att läsa, men intressant i sin helhet. Jelinek driver lika mycket med sig själv som med Wagner – samtidigt som hon vasst kritiserar vårt kapitalistiska samhälle. Liksom Ringen handlar Jelineks text om makt, guld, stöld och skulder, hjältar och undergång – till det lägger hon finanskrisen med alla dess följder som en extra krydda.

Det handlar om vem som har makten över pengarna – och att pengar är drivkraften i allt vårt handlande: Om dagens bankkris, Nibelungenskatten och Karl Marx teser i ”Kapitalet” som skrevs ungefär samtidigt med Wagners operor. Men Jelinek nämner även den så kallade Zwickauer Zelle – den nynazistiska terrorgrupp NSU Nationalsozialistischer Untergrund, som under tio år mördade människor med invandrarbakgrund i Tyskland utan att polisen insåg att det handlade om rasistiska terrordåd. De senaste månaderna har det pågått en mycket uppmärksammad rättegång i München mot Beate Zschärpe – den enda överlevande i gruppen.

Ett helt nytt ämne i boken är Jelinek för första gången tar upp ett tema hon inte berört tidigare i sina verk: hon skriver för första gången om Gud, om än med ironi. Ständigt återkommande är Jelineks svidande kritik mot tyskar och deras självbild, som i raden ”varje tysk är en hjälte, enligt honom självt”.

”Alle wollen das Geld der Deutschen, den Hort der Niegelungenen”, ”Alla vill åt tyskarnas pengar, de som aldrig lyckas”, där ordet ”Niegelungenen” är en ordlek med Wagners Niebelungen.

Myt och vår egen dagsaktuella verklighet blandas skickligt samman till en ström av vardagsiakttagelser, ordlekar, politik, citat och Wagnermotiv.

Och som vanligt erbjuds läsaren inga lösningar: Jelinek dukar upp gräsligheterna och sedan vi får tänka själva. Se oss i spegeln. Det associativa flödet av tankar och ord rullar över läsaren som en ångvält. Alla först till synes olika trådarna knyter Jelinek skickligt samman i en kritik om kapitalismen och att den uppkommit ur vanföreställningen att mer rikedom ska förlösa oss.

Det är få som likt Jelinek vågar behandla dagsaktuella problem så svidande vasst. Rått och snabbt – bitvis kanske oöverlagt och komplicerat – men oroande nära oss själva. Är detta den nya formen av teater? Där de rådande diskussionerna kommer på en scen medan vi (eller författaren) ännu inte har facit i handen?

Det här är Wagner utan musik – och Wagner utan Wagner. Kanske det mest intressanta sättet att närma sig nationalskalden 2013?

Margareta Flygt