Beata Arnborg: "Kerstin Thorvall: Uppror i skärt och svart"

2:49 min

Kerstin Thorvall, som föddes 1925 och dog 2010 var en av våra mest lästa, hyllade men också omdebatterade kulturpersonligheter. Och "Uppror i skärt och svart", så har författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg valt att kalla sin biografi över henne - faktiskt den första biografin över denna produktiva, mångsidiga författare och konstnär.

För en inbiten Thorvall-läsare som jag, är det en lite märklig upplevelse att läsa den här biografin. Den är utmärkt, det är inte det; den är välskriven, grundlig och med en tydligt feministisk hållning som är helt på sin plats.

Men allt är ju så bekant! Eftersom Thorvall i hela sitt liv använde sig själv och sina erfarenheter i det hon skrev, så har jag redan sett hennes livshistoria vriden och vänd på flera gånger.

Jag känner till det olyckliga äktenskapet mellan föräldrarna, faderns psykiska sjukdom och de spår den lämnade i Kerstin. Jag har i olika versioner redan läst om ungdomsårens utbildning till modetecknerska, det första äktenskapet, de fyra sönerna. Man har i böckerna kunnat följa hennes utlevelser och gradvisa insikter.

Så vad finns kvar för Beata Arnborg att göra? Att samla och strukturera materialet, förstås. Att emellanåt påpeka skillnaderna mellan fiktion och verklighet, men kanske framförallt att med eftertankens klokhet ännu tydligare kunna se hur Kerstin Thorvall både var i sin tid och före den. Att hon var trendkänslig och snabb, det vet vi redan, likaså att hon genom åren blivit orättvist ansatt av en enögt manlig kritik. Något som förstås helt ändrade sig med den självbiografiskt färgade trilogin om Signe, som kom på 90-talet.

Men det som träder fram i den här boken är hur oerhört arbetsam hon var, och hur livsuppehållande arbetet var för henne. I de skov av djup depression som då och då tog henne till sjukhus, så var det alltid arbetet som förde henne tillbaka och höll henne uppe. Hon var sitt skapande, hennes narcissistiska, egocentriska och besvärliga person var också en disciplinerad och pålitilig arbetsmyra.

Och det Arnborg gör tydligt är att Kerstin Thorvalls liv inte var tragiskt. Hon är ingen Marianne Höök eller Lena Nyman, som äts upp inifrån av sprit eller självhat - snarare är det livsleda hon verkar falla ned i. Kerstin Thorvall var ett nervknippe, men också en överlevare, som visste att ta plats. Och framförallt: en sagolikt begåvad både författare och tecknare.

Beata Arnborg själv verkar tycka att det blir mer och mer intressant att analysera Thorvall och henns ställning i samtiden, ju längre fram hon rör sig i tiden, vilket också betyder att hennes egen bok gradvis blir friare och bättre. Läsvärd är den, absolut.