Det postdemokratiska samhället

I auktoritära stater är det politiska förtrycket tydligt. Inskränkningen av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter ligger öppen för alla att se och de som protesterar riktar sin kritik mot det omedelbara och direkta: att fritt få uttrycka åsikter och kritik mot makten.

I demokratier saknas denna tydlighet. Men att tro att vi enkelt kan se världen i demokratier och diktaturer, i svart och vitt, vore en fantasilös bild av hur makt fungerar. Även demokratier fallerar. Det räcker inte med partier, val och lagstiftning för att säkra yttrandefrihet och demokrati. En demokrati kräver konstant underhåll. Viktigast av allt är att yttrandefriheten praktiseras för att hållas levande. Annars får vi en kultur av politisk passivitet, tystnad och självcensur oavsett vad som står i grundlagen.

Det är påtagligt att vi har en kris i den demokratiska staten. Tydligast syns detta i sjunkande förtroende för institutioner och politiker i hela EU. Likaså i USA där massövervakningen och den militariserade säkerhetsstaten nått oanade höjder. Den totala övervakningen av medborgarna, som så att säga automatiskt är misstänkta säkerhetsrisker tills motsatsen är bevisad, har nu nått längre i den västerländska demokratin än den någonsin gjorde i de kommunistdiktaturer vi en gång kritiserade. Demokratins kris är också tydlig i de massprotester som följt finanskrisen och efter att EU tvingar medborgarna att betala för bankernas spekulationer utan att detta leder till reglering av finansmarknaden. Problemet är tydligast i Grekland som tvingats acceptera 60 procents ungdomsarbetslöshet för att betala lån till tyska och franska banker. För en grekisk ungdom utan framtidsutsikter har EU blivit ett främmande, auktoritärt och hotfull maskineri som styr över Greklands politik utan demokratisk legitimitet. EU har blivit ett säkerhetshot.

Hur ska vi förstå detta tillstånd? Sociologen Colin Crouch kallar det postdemokrati. På samma sätt som det postindustriella samhället inte är oindustrialiserat utan har genomgått och präglats av industrialiseringen men lämnat den bakom sig har det postdemokratiska samhället genomgått demokratisering och präglats av den. Men det har lämnat demokratin bakom sig även om institutionerna och ritualerna finns kvar.

Det postdemokratiska samhället är inte öppet odemokratiskt men valen och yttrandefriheten har urholkats och förlorat i innebörd. I Sverige har vi fortfarande hyggligt förtroende för demokratin även om det minskar. Men hoten mot yttrandefriheten i Sverige är överhängande. Det tydligaste exemplet är när den grundlagsbefästa meddelar- och yttrandefriheten inskränks på arbetsplatser. Meddelarfriheten är till för att anställda ska kunna uppmärksamma media på regelbrott inom den offentliga sektorn och är därmed centralt för en fungerande kontroll. Men den omfattar bara offentliganställda och därför sker en gradvis avdemokratisering när det offentliga privatiseras eller läggs ut på entreprenad. I det vinstdrivande och konkurrerande företaget gäller endast lojalitet. Men meddelar- och yttrandefriheten hotas också inom den offentliga sektorn.

Den nya styrningsfilosofi som går under namnet New Public Management innebär kort att den offentliga sektorn styrs som en samling företag som ska vara vinstdrivande eller får anslag utifrån marknadsimiterande premisser. Utöver att slå sönder själva iden med offentlig service till förmån för, marknads- och kundtänkande är resultatet en omvandling av tjänste- och ämbetsmannens etik till försäljarens och lobbyistens logik. Som anställd företräder man plötsligt inte längre det offentliga på medborgarnas uppdrag utan ett särintresse där man måste tänka på den egna myndighetens varumärke och den direkta ekonomiska bestraffning eller belöning som är kopplad till detta. Därmed finns i systemet ett inbyggt incitament som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval och långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den. Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati. Det postdemokratiska samhället är också ekonomismens envälde.

Allvarligt är att denna modell nu sprids till universiteten. Där om någonstans är det nödvändigt att fritt få pröva hypoteser, argument, resonemang och idéer i sökandet efter kunskap. Utan yttrandefrihet blir verksamheten meningslös. Men de svenska universiteten erbjuder inte längre akademisk frihet. En serie reformer har gjort sitt för att både sänka kvaliteten och bekämpa akademisk frihet och yttrandefrihet. Ett centralt problem är Autonomireformen från 2010 som gjorde rektorerna till envåldshärskare och berövade lärosätena allt kollegialt medbestämmande. Den nya iden med stiftelser beseglar detta öde.

Låt mig ge ett exempel på effekten av detta. Fallet Arnasson i Lund gäller en professor som inför nedskärningar av sitt ämne valde att internt kritisera dessa och försvara ämnet. I alla tider har detta varit ämnesföreträdarens uppgift. Men inte längre i Lund. Den kritiska professorn blev utslängd från universitetet av rektor, ett förfarande som möjliggjorts eftersom allt kollegialt inflytande har avskaffats av den borgerliga regeringen. Men Arnasson är väl åtminstone skyddad av grundlagen, tänker ni? Han har väl yttrandefrihet? Inte Arnasson. Han fick uppleva att hans ärende kunde avfärdas av såväl högskoleverk som domstol och justitiekansler utan att hans version hördes. Med andra ord ingen av landets rättsvårdande instanser tog grundlagen på allvar, inte ens den mänskliga rättighet som säger att båda parter i ett mål ska höras innan någon straffas. Han fick helt enkelt uppleva rättsstatens kollaps: han stod utanför lagen.

Åsiktskontrollen i Lund befästes senast i somras genom att en annan professor som privat hade twittrat uppläxad och fick göra avbön. På så vis läggs tystnaden över Lund och en enväldig rektor kan driva lärosätet som ett företag och inte en intellektuellt fri inrättning. En plats utan yttrandefrihet.

Fallet är knappast unikt. På Gävle Högskola fick en rad professorer uppleva en rektor som införde kommunikationsbegränsningar för alla anställda och fritt sparkade sina kritiker. Där som av en slump just de ämnen som hade kritiska professorer ansågs olönsamma och helt enkelt lades ner.

Den sammantagna effekten är att den akademiska friheten aldrig har varit mer hotad än idag, under den borgerliga regeringen och med folkpartiet vid makten över utbildningspolitiken. Tyvärr finns ingen hjälp att få från oppositionen. Socialdemokraterna var initiativtagarna till New Public Management och den ekonomism som nu drivs av Alliansen.

Men varför kan inte en arbetsgivare eller rektor få kräva lojalitet och tysta kritiker? Varför är yttrandefriheten så viktig? Ett klassiskt argument av filosofen John Stuart Mill är sanningsargumentet som enkelt uttryckt säger att eftersom vi aldrig kan vara helt säkra på att vi vet allt måste vi hålla öppet för att omvärdera vår uppfattning. Detta kräver en fri formulering av idéer och argument som kan prövas öppet. Sanningsargumentet är bra men alltför snävt. Ibland vill man uttrycka sig utan något krav på att söka sanningen.

Ett annat argument betonar individuell autonomi och vikten av att fritt få uttrycka sig och att vi alla har lika moraliskt värde och därmed lika rätt att uttrycka oss. Ytterligare ett argument är yttrandefrihetens centrala roll för demokratin. Demokrati förutsätter medborgarnas rätt att fritt få tillgång till all information och alla argument som kan påverka deras bedömningar och val. Utan yttrandefrihet har vi ingen demokrati.

Samtidigt är det inte all sorts yttrandefrihet vi vill tillåta för då motverkas syftet. Vi vill till exempel reglera att information som skrivs om läkemedel är korrekt, och vi vill inte tillåta någon att skrika att det brinner i en fullsatt biograf om det inte finns rimlig misstanke om det. Men poängen är att vi endast kan reglera detta genom lagen. Vi har lagstiftning mot hatbrott och ärekränkning. Men när vi tillåter en enskild arbetsgivare eller rektor att införa egna lokala inskränkningar så får vi en utom-legal reglering. Med andra ord en upplösning av rättsstaten.

Organisationen Academic Rights Watchhar gjort flera JK-anmälningar om övergrepp på yttrandefrihet på universiteten men utan något resultat. Vare sig fallen i Lund eller Gävle har lett till någon anmärkning från Justitiekanslern.

Det finns ett annat argument från Mill. Nämligen att risken med självcensur är ett hot mot människans frihet. Under trycket från en arbetsgivare eller en allmän opinion riskerar vi att censurera oss själva. Men om vi säger bara det vi tror att makten gillar att höra så har vi inte yttrandefrihet. För att citera Jyllandspostens Fleming Rose: den sortens yttrandefrihet har alltid funnits i alla samhällen, inklusive i 1900-talets mest totalitära diktaturer.

Ödeläggelsen av akademisk frihet på universiteten och införandet av auktoritära arbetsplatser är därför inte bara ett första steg utan slår rakt in i hjärtat på demokratin. Den omedelbara effekten är att vi får en tysthetskultur med självcensur och godtyckliga yttrandeförbud som ligger utanför lagstiftningen. Med andra ord vi förlorar rättsstaten.

Om vi inte reagerar nu så är vi ansvariga för att ha berövat nästa generation möjligheten att växa upp med yttrandefrihet och demokrati. Det vi alla tog för givet men tillät glida oss ur händerna. Som vi lämnade bakom oss för ett Sverige som är räddare, tystare och tommare.

Jens Stilhoff Sörensen