Timur Vermes: "Han är tillbaka"

2:37 min

Idag kommer en ny bok om Adolf Hitler ut. Men denna gång är det inte ännu en bok i den till syens oändliga flod av böcker om andra världskriget utan en politisk satir om hur det gick till när Hitler vaknade ur någon sorts Törnrosasömn i Berlin anno 2011. Vår kulturkorrespondent Gunnar Bolin har läst "Han är tillbaka" av Timur Vermes.

Jag minns för några år sedan då jag fick syn på Timur Vermes bok i en bokhandel i Tyskland. Den var veckans samtalsämne så jag var lite nyfiken satte mig i en läsfåtölj och bläddrade runt i den i kanske 20 minuter. Slog ihop den och tänkte - Nej, den här kommer aldrig översättas. Den är för späckad med tyska samtidsmarkörer för att den ska tilltala en internationell publik.

Och här sitter jag nu med "Han är tillbaka" bredvid mig på bordet. Hitlersatiren i smidig svensk språkdräkt av Karin Andersson. Vad sa jag nu då?? Jo, varför säger jag ?

Och det inte för att rädda mitt skinn som en usel siare utan för att jag faktiskt tycker att det här är liksom ingenting bortom sin egen smarta idé och den är fortfarande fylld av referenser som den som inte är uppdaterad på tyska TV-shower, kändisar och politiska skandaler inte hänger med på.

Och ideén är den att Hitler, som den naturligaste sak i världen, vaknar upp 2011 på en ödetomt i Berlin, han tas omgående för en synnerligen envis ståuppaktör som alltid är i roll, dvs som 24 timmar om dygnet gör sin gubbe - Adolf och till sist gör honom så bra så att han blir hela Tysklands kelgris, ja nästan hela. Nynazisterna är mindre roade.

Det här är ju onekligen en småkul idé, men den är inte mer än en rapp kåserisk, satir på ett ämne så efter de 300 sidorna känner jag: Jo, jag fattade redan på sid 30 vad det handlade om.

Hela boken är skriven på ett lite ålderdomligt Hitlerspråk i jagform och Adolf han gör ingenting för att dölja vem han är eller vad han står för, varför skulle hand det? Vermes tar alla tillfällen till samtidssatir Hitler läser Bildzeitung och gillar hur de skriver om undermänniskorna i Spanien och Grekland, han hyllar Internet, häcklar TV saknar sina gamla kompisar Bormann och Himmler och inser

- Nej, inte prata om judarna, det är inte roligt. Självklart inte.

Det går inte att läsa "Han är tillbaka" utan att fundera över Hitlers dragningskraft och då menar jag inte i boken utan på läsare och allmänhet. Hela andravärldkrigsfascinationen mattas ju aldrig av.

Häromveckan i Kunskapskanalen t.ex. igen en film om andra världkriget denna gång på temat filmen som propagandamaskin. Och jo kanske det men framförallt de gamla vanliga bilderna från ursäkta om det låter osmakligt men det gamla vanliga kriget.

Och så då Hitler som komedifigur om än i en aldrig så svart fars där det politiska uppsåtet självklart är oklanderligt. Det blir ändå för småtrevligt och lite meningslöst till sist på ett rätt osmakligt vis.