Martin Jacobson på Nordiska Akvarellmuseet

2:35 min

Landskapsmåleri hör väl inte till den yngre samtidskonstens vanligaste uttryck, men en som uppmärksammats för sitt sätt att närma sig ämnet är Martin Jacobson, född 1978 och utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. ”Exkursioner” heter hans nya utställning med skogsmotiv på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn, och Karsten Thurfjell gjorde en utflykt dit.

Ja, ni har väl varit med om det. Man är ute i skogen, och så är det en sån där sned höst- eller vintersol, eller solnedgång, och strålarna kommer in från sidan, och lyser upp träden, grenarna och lövverket bakifrån, och plötsligt ser allting ut som i en saga, eller på en teater, eller i en film, eller förstås som i en barock landskapsmålning: tillrättalagt, färgstarkt och alldeles för vackert, som i en önskedröm. Man både vill och vill inte att naturen ska vara så.

Eller på vintern, när solnedgången drar mot violett, och snön blir alldeles chockrosa, eller reflekteras som komplementfärg och blir turkos, pistagegrön, eller rena vaniljsåsen? Visst har ni sett det, med egna ögon?

Att vi har en kluven inställning till naturen är något som Martin Jacobson utnyttjar i sina försök att måla till sig en del av landskapet. Naturen, speciellt skogen, bara är ju, växer helt obesvärat på sitt lite skrämmande vis, samtidigt som växtligheten framträder inför oss som ett skådespel.

Genom språket har vi lyckats skilja ut oss från djuren, så vi betraktar skogspartiet och säger ”vad vackert det var här”. Och när vi tittar så händer det saker inom oss. Det är kanske inte så lätt att förklara vad, men dom flesta av oss nutida nordbor brukar uttala sig längtande om skogen, till skillnad från medeltidens människor som fann den skrämmande och hotfull. Eller som för ännu längre sedan, panteistiskt besjälad.

Martin Jacobson lutar sig lite mot filosofen Walter Benjamins tankar om att vissa fragment, ur exempelvis landskapsmåleriet kan skapa bilder som föder en – ska vi kalla det ’naturlig längtan’? Dom sägs ha en inneboende  kraft som kan förmedla kollektiva begär och tillkortakommanden. På samma sätt tycks hans motiv ha betett sig likadant under själva måleriakten. Skogslandskapen har blivit så här teatrala av sin egen naturvisuella kraft. Dom behöver ingen förklaring, för dom har inget att säga, bara visa. Och ändå sitter jag här och pladdrar för fullt.

För Martin Jacobsons akvareller och oljor, som förresten inte alls ser ut som akvareller eller oljor, snarare som tusch, med sina starkt accentuerade skuggspel, dom är scenografin till mina drömmar, speciellt när dom bara består av en kulör plus svart, som det blir i månskenet på den lilla träbron över en bäck. En nästan parodiskt symbolisk bro, och ändå skildrad precis så spöklikt realistiskt som den ju måste vara, om det ska vara en bro mellan det drömda och det vakna.