Veckans gästbloggare NINO MICK

Att leka med skammen, del 2

Det här är en text om bdsm-utövande och feminism. Bdsm står för Bondage & Disciplin, Dominans & Submission, Sadism & Masochism (källa: www.rfsu.se), med andra ord dominans och/eller våld med samtycke, ofta i en sexuell situation. Det här är andra och sista delen. Läs den första delen här.

Gruppen bdsm-utövare är ingen enhetlig skara människor. Det enda vi har gemensamt är vad vi tänder på.

Faktum är att vi inte ens har det gemensamt: Under bdsm-paraplyet trängs en mängd olika uttryck och praktiker, och du kan inte alls räkna med att den ena utövaren är kompatibel med den andra. Allt vi har gemensamt är att vi avviker från normen för sex, det vill säga vaniljsexet. ”Vad är vaniljsex”, frågar ni, och jag vet inte riktigt. Missionären? Omslutande vaginalt samlag är väl vanilj, men analsex då? Det som kallas ”rough sex” (mycket oklart vad som menas...), eller en lekfull ögonbindel, är det fortfarande vaniljsex? Skalan är helt klart glidande.

Och bara för att några utövare delar intresset för en praktik behöver de inte ha samma syfte med den. Att frivilligt ta emot smärta kan vara ett uttryck för underkastelse och lydnad, men lika väl en rent sensorisk upplevelse där smärtan i sig är både medel och mål.

Frivilligt. Där är den enda gemensamma nämnaren. Om det är något jag vågar säga att alla bdsm-utövare kan hålla med om så är det att bdsm handlar om samtycke. Safe, sane, consensual. Risk-aware consensual kink. Friheten att fatta informerade beslut om sitt sexliv. Samtycket är det som skiljer bdsm från misshandel och förtryck.

Och det är sant att där och då, när jag står på knä framför honom, så kan jag välja. Jag kan fatta ett informerat beslut om mitt sexliv. Om jag väljer att samtycka blir det bdsm, och därigenom försvinner problematiken.

Så säger de, och där tar många diskussioner slut. ”Du och din partner är jämnstarka parter i förhandlingen. Du kan välja, ja eller nej. Du kan separera ditt sexliv från resten av samhället.” Jag känner dig. Känner dina argument.

Men vem frågade mig vad jag ville tända på? Fick jag skriva någon önskelista? Var spelar fri vilja och samtyckande in där?

Jag öppnar godispåsen och får samma maktdynamik som jag sväljer varje dag, i form av sexuellt våld på film, maktutövning och auktoriteter. Män över kvinnor, vuxna över barn, överklass över tjänstefolk, människor över djur... Bdsm-praktiker skruvar på, leker med och använder skeva maktrelationer. Inget tas ur luften. Så vem stod bakom kulisserna, på andra sidan lakanet, fiskdammen på barnkalaset? Kan det som fyllde min godispåse med kinks vara något annat än patriarkatet?

När dina ord tacklar Skammen från gungbrädet, när du säger att jag kan skilja mitt sexliv från vad som händer i samhället, så studsar motfrågorna mot mitt skallben tills det gör ont:

När har det någonsin varit sant?

När har sex någonsin gått att skilja från politik?

Vad händer när spottloskan rinner nerför mitt ansikte, förutom att min fitta blir precis så våt som jag vill ha den? Är det en praktik som cementerar störda maktordningar? När jag underkastar mig en man, när jag underkastar mig vem som helst, är vårt sex bara en upprepning och ett upprätthållande av den patriarkala ordningen?

Ibland tänker jag på det som drag. Drag som i dragkings och dragqueens, fast istället för att göra kön på ett överdrivet sätt så gör vi makt på ett överdrivet sätt. Det blir en progressiv handling, ett försök att sätta fingret på vad makt är, vilka handlingar som utgör dess fundament. Vi gör maktutövningen och dess regler absurt synliga, pekar på den med ett anklagande finger och säger: ”Jag ser dig. Din jävel, jag ser dig. Min underkastelse är en strålkastare och jag ska rikta den i dina ögon och du ska blinka mot mig och du ska fatta, att den här gången är det jag som bestämmer: när vi ska börja, när vi ska sluta. Den här gången har jag kontrollen.” Och trollet kommer ut i ljuset.

Det här tänker jag ibland.

Och ibland tänker jag att den tanken bara är en elaborerad och ack så välkommen ursäkt för att få fortsätta knulla.

För det enda som tänder mig är smärta, skam och bdsm-sex
Det är fint när du kysser mig mjukt längst halsen
men det är bara när du biter mig som det blir hett

Bdsm och maktförskjutning är vad som gör mig kåt. Utan det vet jag inte hur min sexualitet ser ut.

Jag pratar om det här för lite. Det är svårt att prata om det, för mig, liksom för många andra bdsm-utövare. Det är jobbigt att titta skammen i ögonen. Självacceptans är en konst och många av oss har precis börjat lära oss den. Och jag vill fan inte vara där och peta igen. Vi förtjänar att få knulla. Skamlöst.

En accepterad sexualitet är ett gungbräde. Många av oss har precis börjat hålla balansen.

Det kanske är därför det är så skönt med de enkla svaren. ”Du kan särskilja vad du gör i sängen från vad som händer i samhället.” Jag orkar inte kravla mig upp ur leran igen. Snälla. Låt mig vara. Smek min kind.

Vi är så trötta på skammen
och vi kanske skulle må bättre av feminism
som inte är så radikal
Men jag kan inte släppa tanken, tänk
om jag hade ett val
Vad skulle då vara rätt?
Hade jag bett en sista bön,
Herre
släck ut mina responser
döda varje begär
skapa mig på nytt och fräls mig
från allt som jag är

Fräls mig från skammen du skapat i mig
ge mig sexualitet som står på egna ben
opåverkad av vår jävla planet
fri från förtryck och maktstrukturer
Låt mig få tro
i en välsignad sekund
att det går att knulla
i ett vakuum

Du som följer vaniljnormen kan inte stå utanför och läsa den här texten. Oavsett vilket sex du praktiserar eller inte praktiserar: den handlar om dig.

Jag tror att din sexualitet är ett gungbräde. Oavsett hur du identifierar eller inte identifierar dig:

bdsm-utövare eller vanilj, feminist eller inte. Även när du har vanilj-fittan-om-kuken-sex så finns det maktdynamiker som påverkar dig och den/de du har sex med. Maktutövning väntar inte snällt utanför sovrumsdörren. Det går inte att knulla i ett politiskt vakuum. Och jag tror vi pratar för lite om det.

Det här med kommunikation är något som bdsm-utövare generellt fått öva mer på, jämfört med vaniljpersoner. Därför känner jag mig, trots allt, mycket tryggare när jag knullar med en annan bdsm-utövare än med en vaniljperson. Fast det allra viktigaste är förstås att de är feminister. Vem ska jag annars prata med efteråt?

Sexualiteten är ett gungbräde och balansen kommer aldrig vara enkel. Det finns inga enkla svar. Det vi behöver är lekkamrater som kan fånga bollarna vi kastar till dem. Trösta oss och titta oss i ögonen samtidigt. Lekkamrater som kan hjälpa oss orka se Skammen i ögonen: Ja. Där är den. Fortfarande. Vi kommer alltid få förhålla oss till den. Och det är okej.

Lekkamrater som i en välsignad sekund kan få oss att glömma hur svårt det är att hålla balansen.

Som får oss att minnas hur kul det är att gunga.

Nino mick ninomick.se

Här hittar du förra veckans gästbloggare HEJ BLEKK