Katarina Frostenson: "Tre vägar"

3:18 min

Katarina Frostenson är en av våra nu levande mest betydande poeter. Ständigt prisbelönad, om än av många utanför den litterära världen ansedd som svårläst och emellanåt svårbegriplig, men det bygger helt och hållet på ett gammalt missförstånd som härmed, en gång för alla, rättas till. Frostenson är också verksam som dramatiker men sin debut gjorde hon som poet med diktsamlingen "I mellan", 1978. Hon valdes in i svenska akademien 1992 och övertog då Artur Lundqvists plats. Katarina Frostensons senaste diktsamling hette Flodtid och kom 2011. Göran Sommardal har läst hennes nya bok Tre vägar.

Poeten heter också Alma, Alma Katarina Frostenson. Hon skriver om det själv i sina nya bok:

Alma, säger jag. Det är mitt andra namn.

- Varför använder du inte det?

Nu gjorde jag det.

- Det betyder själ, om man översätter det. Och huld. Och ren.

Jag är kanske på väg till mitt namn.

Men ni ska inte tro att jag tror att jag har hittat någon allomfattande definition på poeten Katarina Frostenson eller hennes senaste bok Tre vägar, bara för att jag har hittat en påhittig början.

Och jag frågar mig oavbrutet, under läsningen, eller som Frostenson skulle föredra, oavvänt, frågar jag mig inte vad det är hon berättar utan hur. Vart tar det vägen? Hur rör den sig, berättelsen? Om det nu överhuvudtaget är en berättelse. Kanske en lång dikt. Det är i alla fall inte en diktsvit. Kanske en sträng men meanderslingrande epik, på Tre vägar:

 :trekanten, Allmänningen, stjärnhuset, streta på, strak, u hu, hägerstenen, skäcken och bläsen.

I Katarina Frostensons värld, hennes pratrum, hennes tilltalsfält är orden ofta - jag skulle vilja säga alltid, men jag nöjer mig med: ofta - ofta är de mer än sina betydelser, ja, alltid är de det. Och då menar jag inte enkelt tvetydiga eller associationsrika, utan handfasta, inbakade i en ljudlig, en ljudande semantik.

Språket är en samlingsplats men inte först och främst för sig självt eller orden, utan en plats där ingenting hålls utanför, och ingenting hålls kvar, men det blir kvar när poeten rör på sig och texten går vidare.

Var är vi någonstans? Nedanför Stjärnhuset, invid Trekanten, under holkbalkongen. I Wien. I Buchenwald, där ingenting finns att se.

Språket och orden i Katarina Frostensons bok är en samlingsplats, som kräver uppmärksamhet och som befordrar uppmärksamhet. Till och med hennes krängande nonchalans är sträng, en hårt och väl strängad nonchalans, en noggrant improviserad stränghet.

En av hennes favoriter bland de retoriska figurerna är den kärleksfulla men skarpa tillrättavisning som så ofta ligger på lur i hennes dikter, hon är poeten som inte håller med, som inte släpper efter, som håller mot:

Hon ska släpa mig till stora upplevelser. Skrattande säga att Bruegel älskar prygel. Att Dürer är dyrbar. Tala om att Cranach anses kall.

... Cranach är inte kall, Cranach är Cranach.