Riikka Pulkkinen: "Gränsen"

2:31 min

"Gränsen" heter Riikka Pulkinens hyllade debutroman från 2006 som nu kommit ut på svenska i översättning av Janina Orolv. Riika Pulkinen introducerades 2012 i Sverige med sin andra roman "Sanningen".

Hos Riikka Pulkkinen verkar kroppen bestå av ett ganska tunt lager kött. Det sitter där fastspänt över skelettet för bedömning av andra, är det tillräckligt väl förpackkat för att vara påsättningsbart och därmed värdefullt?

Köttkroppen kan också användas till att skära små rispor i med kniv för att dämpa ångesten, eller bara prova smärta på. Den kan också plötsligt vissna, svika, falla ihop, munnen står öppen och benen magrar när hjärnans kontroll över den försvinner i en Alzheimerström.

Kroppen sitter mest på Mari. Ungflickan som växer så det knakar men hennes moster Anja har också en. Hon vill försöka få den att stanna och dö men är den är för stark för att behålla de 50 sömntabletterna nere, utan spyr istället hälsosamt upp dem.

Även Julian, Maris för gamla lärare och älskare är intrasslad i kroppsligheten. När han betraktar och erövrar den sextonåriga förbjudna Mari tar Pulikinen till överdrifter i språket. Maris födelsemärken är rörande placerade på insidan av låret och hans tankar landar " i den vita hudens orörda rymd."

Som om kvinnokroppens överdrivna ställning, den överhettade vikt som läggs vid dess ben, och bröst får kleta sig fast vid och lite banalisera författarens annars så noggrant kontrollerade formuleringar.

Det är skickligt gjort det där, Att inte bara överlämna visst äckel och löje i till äckliga situationer utan också låta den smyga in i förförelsen. Om titeln "Gränsen" pekar på kroppens gränser så vill den också visa på gränsen mellan att kontrollera och stödja, mellan att älska och förtrycka.

En mamma äger sitt nästan vuxna barn, dotterns problem kan tvångsmatas bort med ostmacka och samtal med rektor tycker hon.

Men, menar Pulikknen få omhändertagande gester, få kärlekshandlingar vill egentligen ge något till den andre, de uttalas för givarens egen skull och då kliver man aldrig över gränsen till nån annan människa.

Romanen "Gränsen" är skriven på allvar, ibland på lillgammalt allvar. Men de passar författarens gestalter, osäkra och intellektuella som de är.