DEBATT

Mattias Hermansson: Public service, kulturdebatten och klickkulturen

I OBS i P1 pågår en debatt om kulturdebatten och den så kallade "Khemirieffekten". Uttrycket kommer av att en kulturjournalistisk text, skriven av författaren Jonas Hassen Khemiri och publicerad på DN:s kultursida, blev viral på ett vis som är ovanligt för kulturartiklar. Khemirieffekten blev kulturjournalistikens namn på det mediefenomen som i resten av mediebranschen brukar kallas klickmonster och utifrån detta begrepp har OBS under hösten diskuterat hur kulturjournalistiken påverkats av sociala medier-explosionen.
   Mattias Hermansson, chef för Sveriges Radios kulturredaktion, gör i dagens OBS ett inlägg i denna debatt och diskuterar bland annat public service roll i den nya klickkulturen. Här är hans text.

En lördag i augusti står statsminister Fredrik Reinfeldt vid en talarstol i Stockholms skärgård. Han lanserar det så kallade femte jobbskatteavdraget. När en reporter från Sveriges Television frågar Reinfeldt vad den största politiska utmaningen är mandatperiodens sista år, svarar statsministern att det är att hålla landets ekonomi stabil och att ge ett antal grupper mer i plånboken.

Ett par dagar senare skriver den folkpartistiske riksdagskandidaten och människorättsjuristen Robert Hannah på Dagens Nyheters kultursidor. Han beskriver sin uppväxt i den assyriska gemenskapen i Göteborg, och genom att komma ut som homosexuell lämnar han vad han betecknar som en hederskultur med ett inbyggt förtryck.
   Två politiker från samma block, men med två helt olika berättelser om vad som är viktiga frågor. Två budskap från vad som allt mer framstår som två helt parallella politiska och mediala spänningsfält, och som märkligt sällan gränsar till varandra.

I det ena fältet härskar realpolitiken, med en fixering vid sak och siffra. Här lever nyhetsjournalistik och partistrategier i viss symbios. I sina bästa stunder bidrar det till att ge publik och medborgare tydliga besked om alternativ och skiljelinjer mellan folkvalda. I sina sämsta stunder lämnas grundläggande ideologiska frågor därhän i jakten på väljargrupper och taktiker för dagen.
   I det andra spänningsfältet hittar vi kulturdebatten. Här dominerar identitetspolitik och normkritik, ett ständigt byggande av sammanhang och tänkbara förklaringar till att världen och tiden ser ut som den gör, och vilken påverkan det har på människor. Det är som att vi till slut har vi fått en svensk version av de debatter man i decennier haft i andra länder rörande identitet, etnicitet, sexualitet, rasism och mångkulturalism – en diskussion om vem som har rätt att beskriva skeenden, vem som kan göra anspråk på att berätta den utsattes historia.

I sina bästa stunder förflyttar kulturdebatten också offentlighetens perspektiv, gör kropp och själ och bilder av förtryckande strukturer. I sina sämsta stunder tenderar gräl om symboler som Tintinalbum och tårtinstallationer att överrösta diskussionen om just strukturer.
   Vi kan naturligtvis stanna vid att förklara tillväxten för de senaste årens kulturdebatt med Khemirieffekter och stressade mediehus jakt på delningar. Men fenomenet i sig är inte nytt. Journalistisk framgång, åtminstone kvantitativ, har historiskt ofta byggt på förmågan att exploatera mediala tomrum. Tomrum som kan ha uppstått på grund av samhällsförändringar, tekniska landvinningar – eller för den delen politiska scenförändringar.

Kulturdebatten exploaterar ett utrymme som realpolitiken lämnar när folkvalda övertar varandras strategier men inte når fram till de stora framtidsfrågor allt från globalisering till klimatpåverkan ställer. Det kan också tänkas att förändringar i de politiska systemen bidrar. De två spänningsfält som beskrivits rör sig allt som oftast på en nationell nivå.

En stor del av makten kring lagstiftning och spelregler ligger i idag praktiken på EU-nivå, och i omvänd riktning har riksdag och regering de senaste decennierna flyttat ut ansvar på regional och kommunal nivå. Det finns en logik i att politiskt handlingsutrymme på nationell nivå då framförallt handlar om transfereringssystem, bidrag, avdrag och procentsatser. Det finns också en logik i att det samtidigt uppstår behov av att på andra håll än i dagspolitiken diskutera vad som håller ett samhälle samman. Och det ökar samtidigt ansvaret för de redaktörer som under allt mer pressade former hanterar och driver frågor kring ideologi och värderingar.                               

Jag kan absolut dela den oro som flera debattörer uttrycker, inte minst här i OBS, för vad en ökad delningsjakt och snurr i sociala medier kan medföra.
   På ekonomiskt pressade tidningsredaktioner blir konflikten extra tydlig. Papperstidningens logik och uppbyggnad tillåter en variation av tilltal och perspektiv. Mer polemiska artiklar ligger bokstavligt och bildligt sida vid sida med det eftertänksamma och fördjupande.

I digitala medier försvinner den logiken. Respektive inslags dragningskraft är direkt mätbar och indirekt kopplad till intäkter från annonsörer.
   Det finns absolut stora risker med en sådan utveckling. Samtidigt går det inte att blunda för att den digitala spridningens möjligheter gör att många artiklar når om inte alltid bredare, så i alla fall delvis andra grupper än dem som traditionellt tagit del av innehållet på kultursidor.

Den stora utmaningen för medieföretagen kommer vara att hitta nya resurser och nya metoder att nå fram med helheten. För svenska massmedier, som traditionellt har nått och alltjämt når mycket bredare grupper än många av sina internationella motsvarigheter, är det här dilemmat extra tydligt.
   Och ja, ansvaret ligger kanske allra tyngst på oss som verkar inom public service att klara den navigationen. Insikter är dyrare än åsikter, och vi har resurser och uppdrag att stå för det förstnämnda även i framtiden.

Men lösningen är inte att sluta arbeta för att nå ut brett. I det digitala landskapet har exempelvis Sveriges Radio också betydligt tuffare att ta sig fram än i sina traditionella mediekanaler, och det gäller inte minst det kvalificerade och komplexa materialet.

Vi ska inte ogenomtänkt ge oss in i jakten på Khemirieffekten, men begreppet beskriver på ett bra sätt det dilemma som breda medier alltid brottats med: Frågan om hur långt man kan gå för att nå ut och bli en angelägenhet för fler än de redan invigda.

Mattias Hermansson
kulturchef Sveriges Radio
twitter.com/mattiashermans