"Rasistiska jargongen inom polisen är utbredd"

6:32 min

Rasistiska uttalanden inom den svenska polisen fortsätter att väcka debatt. I förra veckan var det dags igen när en ung tjej i Malmö vittnade om hur en polis kallat henne "jävla blatte" i samband med ett gripande. Den rasistiska jargongen inom polisen är utbredd, säger polisen Carlos som själv har utländsk bakgrund, till SR International. Och det här riskerar att allvarligt skada förtroendet för polisen, menar forskare. 

– Jag har själv varit med om att man kallat personer för blatte och neger och diverse saker. Och så säger de: nej, jag är inte rasist, och du är en bra person, du är den bästa sortens invandrare, berättar Carlos som jobbar som polis på en ort i Mellansverige och själv har utländsk bakgrund.

Carlos heter egentligen något annat och av rädsla för att bli identifierad har han också bett oss låta någon annan läsa in hans svar. För de här sakerna pratar man inte om inom polisen, säger Carlos.

– Nej, nej, nej, herregud. Då är man blatteälskare. Det är ingen som vågar säga att det finns rasism inom polisen. Det var inte längesedan en chef sa till mig att det är bättre om du håller tyst, för ju mer du tar upp de här frågorna, desto mer blir du hatad. 

Och att Carlos långt ifrån är ensam om sina upplevelser blev tydligt när kriminologen Sara Uhnoo djupintervjuade 21 polisanställda med invandrarbakgrund om deras vardag inom polisen. Många av dem vittnade om att de stöter på den här sortens uttalanden bland kollegor.

-- Jag skulle säga att de flesta anser att det finns en jargong. Och det säger ju all forskning, att den här jargongen är utbredd inom polisen. Men det är olika hur allvarligt man ser på den, säger Sara Uhnoo.  

En del av de intervjuade poliserna tyckte inte att det var så farligt, eftersom de såg det som en humoristisk jargong, medan andra tog mycket mer illa vid sig.

Men oavsett hur de reagerade är det oförenligt med att vara en bra polis att uttrycka sig rasistiskt. Det säger Jenny Sjökvist som är HR-stateg på Rikspolisstyrelsen och jobbar på den avdelning som driver värdegrundsarbetet inom polisen. Hon tror inte att problemet är generellt, men att det finns.

– Det är klart att det kan vara så på sina håll. Och det är därför som vi i diverse riktlinjer, styrdokument och policys fortsätter att lyfta det här, för att visa på en norm som ska gälla inom polisen.

Chefen på Rikspolisstyrelsens strategienhet, Tomas Rosenberg, har uttryckt det så att värdegrundsarbetet genomsyrar i stort sett allt arbete inom polisen. Ändå fortsätter det komma vittnesmål om rasistiska yttranden från poliser. Under förortsupploppen i våras var berättelserna om det här många. Och för bara några dagar sedan berättade en ung kvinna i Malmö hur hon gripits på väg hem från krogen en natt, blivit kallad "jävla blatte" och fått frågan om orsaken till hennes ilska var att "hon fått för lite bidrag".

Det här riskerar att skada förtroendet för polisen, säger Jenny Sjökvist på Rikspolisstyrelsen, och det är allvarligt.

– Det är ju också ett av de nationella mål som vi har inom polisen, att vi ska vårda och stärka allmänhetens förtroende för polisen.

Och då går den här typen av jargong stick i stäv med det nationella målet?

– Ja, det gör den ju. 

Men att värdegrundsarbetet inte slagit rot ute på poliskontoren visar den forskning som doktoranden Malin Wieslander just nu bedriver vid Karlstads universitet. Hon har följt studenter på Polishögskolan, under deras utbildning och när de gick ut på aspiranttjänstgöring. På skolan utbildade man i värdegrunden, men när studenterna kom ut på polisstationerna mötte de en helt annan verklighet.

– De beskrev en bristande implementering, och att kollegor förlöjligade värdegrunden, och också att kollegorna lärde studenterna om värdegrundstimeout.

Nästan alla kände till begreppet "värdegrunds- timeout" efter sin aspiranttjänstgöring, berättar Malin Wieslander. När cheferna inte var i närheten, och i slutna rum, kunde det hända att man gjort tecknet för värdegrunds-timeout, och då var det fritt fram att uttrycka sig fördomsfullt om invandrare till exempel.

Om det bara är en rå jargong, eller om det handlar om värderingar, kan förstås diskuteras. Vad det än beror på så skadas polisen av de återkommande avslöjandena om rasistiska uttalanden, säger Malin Wieslander.

– Det riskerar ju att rasera förtroendet för polisen i stort. Och att det i sin tur kan försvåra polisens arbete. Och också att det påverkar arbetsklimatet inom polisen. 

Förutom att förtroendet för polisen minskar, så får det här också direkta konsekvenser för vilka som vill bli och vara poliser. Det kunde kriminologen Sara Uhnoo konstatera när hon intervjuade poliser med invandrarbakgrund.

–  Det finns poliser och polisanställda som lämnar organisationen på grund av det här.

Vet du det?

– Ja, det vet jag. Jag har pratat med dem också, de som tycker att nu får det vara nog. Och sedan tror jag naturligtvis att om polisen i massmedia framstår som rasistisk, så är det klart att det kan göra att människor inte tycker att polisen är en attraktiv arbetsplats, säger Sara Uhnoo.

Vad är det då med polisen som gör att de här värderingarna, eller i alla fall jargongen, lever kvar, när de försvunnit från många andra arbetsplatser? Det är en gammaldags, hierarkisk struktur, som är svårföränderlig, säger Sara Uhnoo. Och hon får medhåll av Anders Westerlund, som tidigare jobbade som civil analytiker vid Polismyndigheten i Östergötland, men som nu lämnat polisen.

– Att det här tillåts fortgå är en strukturell fråga och även en kulturell fråga inom polisen. Det finns egentligen bara en väg in om du ska bli polis, och det är att alla måste börja som ordningspoliser. Man läser på Polishögskolan och sen måste man ut på gatan och sätta sig i ett utryckningsfordon, och inom de här utryckningsenheterna finns det ett visst beteende, en kultur som man fostras in i. Och det är nog det stora problemet tror jag, som gör att den här typen av beteenden tillåts fortsätta.

Och polisen Carlos, som egentligen heter något annat, hoppas att saker ska förändras inom kåren, för det är ohållbart som det är idag, säger han.

– Det finns många som håller tyst. Och det finns många som vill prata, men de kan inte, vågar inte prata, men jag har alltid velat prata. Jag tycker inte om orättvisor, och det finns för många orättvisor inom polisen.