Antologin "Ingens mamma"
Idag kommer antologin ”Ingens mamma”, där tolv kvinnor och redaktören Josefine Adolfsson
skriver om barnfrihet, alltså rätten att inte föda barn utan att bli ifrågasatt. Medverkar gör bland andra författaren Birgitta Stenberg, kulturjournalisten Annina Rabe och skribenten Faranak Rahimi.
Till och med insekter förökar sig, muttrade min svärfar, när åren gick och barnbarnen aldrig kom. Jag har också fått de där frågorna åren efter trettio, när äggen fortfarande var runda och fina men inte kom till användning. Alltså till reproduktiv nytta.
De tretton skribenterna i "Ingens mamma" har på olika sätt varit måltavla för omgivningens fertilitetsartilleri. Frågor, frågor, frågor - ibland bara formulerade i höjda ögonbryn, andra gånger människofingrar som klämmer på de där fettvalkarna som skulle kunna vara en liten gravidmage. Jag har väntat länge på den här boken, de frivilligt barnlösa är en stor grupp som sällan kommer till tals. En ofrivillig subkultur som inte har någon Jonas och Mark.
Men nu skriver Jane Magnusson och Natacha Lopez om vab-diskriminering på arbetsplatserna. Hur de vabbande kollegerna låter de utan barn jobba dubbelt. Hur de barnlösa eller barnfria inte har några rättigheter i juletid. Att deras familjeliv med föräldrar och syskon liksom inte räknas, för julen tillhör småbarnsföräldrarna.
Och författaren Birgitta Stenberg återger en dialog med läkarväninnan som säger att ”som läkare vet jag att de kvinnor som inte fått barn tyvärr aldrig tycks bli vuxna”. Det är liksom ingen hejd på den massiva oförståelse och kommentarsjuka som denna barnfria grupp drabbas av.
Nu tycks lyckligtvis de flesta av skribenterna i ”Ingens mamma” med tiden nötts till hårt blankt virke. Och Gunilla Kracht och Lena Andersson anade redan som barn att moderskapet innebar hög risk för jagförlust. Eller som Lena Andersson uttrycker det apropå sagornas bröllopsbestyr och familjebildning:
”Det kunde lika gärna handlat om ekorrars sätt att organisera sina liv”.
”Ingens mamma” är full av den sortens bilder och personliga berättelser och egentligen skulle jag vilja återberätta hela boken, den är absolut läsvärd och ett i högsta grad nödvändigt debattinlägg i vår kärnfamiljsbesatta tid.
Däremot saknar jag männens berättelser för jag tror inte alls att barnfrihet är så mycket enklare för dem. Skillnaden är kanske att män har ett slags patriarkalt nedärvd geggfri zon, kallad integritet, som möjligen skyddar för pekfingrar och fräcka frågor.
