Läs Ulf Peter Hallbergs text:

Jag står framför statyn av James Joyce i stadsparken i Trieste och minns hur jag en gång stod här med min då 6-årige son – som nu är vuxen – och hur jag inför hans förvånade blick berättade om James Joyces kärlek till Trieste, och hur det förflutna behärskar staden vid adriatiska havet, inte så långt från Venedig. Och jag berättade om Vasco da Gama och alla upptäcktsresande och handelsmän som for ut i världen och om argonauterna som i den grekiska gudasagan seglade till Kolchis vid Svarta havet för att hämta det gyllene skinnet. Ja, allt det där tyckte jag att min son skulle veta i Trieste, och min yngste son som var fem månader gammal skrek i barnvagnen för nuets överfulla blöja övervägde och pressade på. Sexåringen tittade på mig med stora ögon och sa: ”Skit-James Joyce!”

    Café San Marco är den här gången stängt för renovering, råttorna har tagit över i köket, men när jag knackar på det smutsiga fönstret vid hörnet där författaren Claudio Magris brukade sitta, släpps jag in av den nye grekiske ägaren som stolt förevisar kaféet som även ska innehålla en bokhandel när det öppnar igen till vintern. Gatan bredvid ska bli gågata, säger han, och spår kaféet en lysande framtid – t o m gatubelysningen renoveras, men snarast så att den dämpas och minner om Triestes stolta förflutna och klangen av epoker som gått till ända men ändå huserar här. I städer som Trieste är det som om det på gatorna och kring husfasaderna finns ett starkare sken av det förflutna än i andra städer. Fler och fler har blivit uppdaterade och arroganta och i grunden ointresserade av inflytande utifrån, så jag reser med förkärlek till lite nergångna och sjaskiga städer som Trieste, Neapel, Rom och Barcelona, där inspirationen kommer överalltifrån – från sjömännen, konstnärerna, filosoferna, havet och historien. Dessa städer ger mig en starkare känsla av det förflutnas tyngd: det liksom ryker ur rännstensgallren av minnen.

Triestes förflutna är en historia om sammansmältning och utstötning, gränser och gemenskap, en historia som ingen berättat mer levande än Claudio Magris i romanen Mikrokosmos. I kapitlet Il Nevoso är det skogens portar ovanför Trieste som öppnar sig för minnesbilderna av den döda hustrun Marisa Madieri, för i Trieste med omgivningar tycks aldrig det försvunna – inte ens de döda – vara borta för alltid. Det är som när berättaren i slutkapitlet – som utspelar sig just i Stadsparken, där jag står nu, omgiven av lekande barn och trötta föräldrar – drar samman sina ledmotiv och förvandlar parken till en sinnebild för livet och minnet, den vardagliga heligheten. Och jag går in i San Cuore-kyrkan, strax utanför parken, och minns hur berättaren söker skydd undan regnet just här, i Claudio Magris roman, i det här ljuset, framför de här altartavlorna, med glaskistan och helgonet som ligger där vid långväggen, och jag står nu helt ensam under det mäktiga valvet, och det är som om jag är i romanen och följer hur berättaren bläddrar baklänges i minnets fotografialbum – så som jag gör på min resa nu, och hela tiden i mitt liv – och berättaren i Mikrokosmos blir inte alls förvånad när hans döda hustru slår sig ner bredvid honom och säger: ”Dina byxor är alldeles skrynkliga, jag ska pressa dem sedan, jag har tagit med strykjärnet”, och hon pekar på fotografierna och säger: ”De tog det nu, just nu, det är en ögonblicksbild.”

Nästa morgon sitter Claudio Magris och jag vid hans köksbord och han ber mig förklara varför jag skrev en roman som Europeiskt skräp, om en pappa som var samlare och älskade konsten och aldrig tjänade några pengar och skildrade honom som en storslagen människa. Böcker om fäder är ju ofta uppgörelser – som hos Kafka, säger han. Och jag berättar att jag ville skildra en pappa som jag upplevt honom, som en som också kan vara trogen sin ungdoms ideal – som hos Schiller. Jag ser sådana fäder lite överallt på jorden.

Och jag frågar Claudio Magris om hans föräldrar var lika avgörande för honom, och han svarar: ”Ja, och vännerna, de har skapat det som är gott i mig. Min pappa har på ett avgörande sätt bidragit till att skapa min fantasivärld och min moral; han lärde mig förstå vad jag borde göra och vad jag absolut inte fick göra.” Och Magris berättar om sina läromästare – Elias Canetti och Isaac Bashevis Singer som han besökte och samtalade med, och hur de visade honom respekt med uppmärksamhet och nyfikenhet på honom.

Hur starkt bärs inte våra värderingar av de minnen vi har av våra föräldrar?Min syn på konsten innefattar många av de ideal min pappa hade. Och sådana minnen förstärks ju äldre man blir. Kanske söker vi, när våra föräldrar gått bort,  faders- eller modersgestalter som fullföljer en linje som minnet tecknar åt oss. Det jag har lärt mig av Claudio Magris liknar det man lär sig av en pappa och har att göra med hans tankar om den österrikiska litteraturen i Habsburg-monarkin kring 1900 – och Trieste tillhörde ju kejsarriket Österrike-Ungern på den tiden. Det handlar som för diktaren Hugo von Hofmannsthal om känslan av att livet bara rinner bort och hur man som individ kämpar för att skapa en jämvikt mellan trohet och förvandling, förändring och varaktighet. Det är med Prousts ord en ”trohet mot tingen som genomkorsar ens liv”. Och hos Magris en öppenhet mot världen, som när han skriver:

 Kultur innebär alltid att tänka och känna stort, att ha känsla för enheten ovanför olikheterna, att vara medveten om att kärleken till det landskap man ser från sitt fönster blir levande bara om man öppnar sig för en jämförelse med världen, om man spontant ingår i ett större sammanhang, som vågen i havet och trädet i skogen.

Jag inser att min kärlek till nergångna städer som Trieste har att göra med att minnet av det förflutna är särskilt verksamt här. I sådana städer är identitet – som Magris skriver: ingenting för alltid givet och oföränderligt, det är något flytande, en föränderlig process där man ständigt avlägsnar sig från sitt ursprung på samma sätt som barnet lämnar föräldrahemmet men hela tiden återvänder till det med tankar och känslor.

Så som pojken som stod där i Stadsparken och sa: ”Skit-James Joyce!” och idag återvänder till mig med sina kloka frågor och häpnadsväckande svar. Och jag vet inte längre vem som leder och vem som följer, och det finns ögonblick när en son blir en far och när en far blir en son – som när samlingen av allt värdefullt i min fars liv, det Europeiska skräpet, skingrades vid hans död.

   Jag spankulerar omkring i Trieste och andra nergångna städer, på jakt efter mig själv och mitt sanna förflutna, precis som man en gång gjorde i antikens Rom, när det var ett uttryck för makt och status att bara gå omkring. Jag är helt utan display och uppkoppling. Jag släcker ner tillgängligheten och är nära allting, ensam bland andra.

Min anonymitet i den främmande staden sätter igång det här minnesflödet; det är som om promenaden på bakgatorna skapar en sällsam rytm i vilken det förflutna återskapas. Städerna jag älskar frigör mig från ögonblicket samtidigt som de bejakar det. Jag ser mitt eget liv utspänt över den historiska tiden. De döda går bredvid mig. Ur allt som gått förlorat stiger det nya fram. Ögonblicket blir den första hänförande möjligheten i resten av mitt liv. Det är som när jag lyssnar till Bob Dylan och minns alla de olika människor jag har varit till den musiken – och känner att jag vill vara värdig den tonen:

/Ljudill: Bob Dylan One More Cup of Coffee/

Känner du också så ibland? Går du också där i skymningen – liksom baklänges i ditt eget liv? Minns du allt så som det var?

Livet är starkt, ironiskt och djävulskt. Den stora motsättningen är den mellan liv och form, och därför är minnet en Gud –  en Skapare. Allt förstörs och går under i ögonblicket, medan minnet är konstruktion och tillvaratagande – form. Och därmed också en konstnärlig princip. De ständiga projektioner vi gör in i framtiden är lika med döden.

Det minnet lär oss är paradoxalt nog att försöka vara i ögonblicket. Äkta konst som hyllar minnet, till skillnad från allt det som bara är tidsfördriv.

Minnet förändrar, fördjupar, förtränger och förstorar. James Joyce mindes Dublin starkare i Trieste, säger Claudio Magris. Joyce kritiserade sitt land på avstånd, men han lär oss älska Irland mycket mer än många irländska romaner som är fulla av rödhåriga flickor och gröna ängar. Minnet skapar som konsten närhet genom avstånd.

Skit-James-Joyce! Ett ögonblick, förstorat.

Ulf Peter Hallberg