Lyssnarberättelse: ”Det har blivit svårare och svårare med åren”

#kaosklass. En av de som lämnat sin berättelse, och som vi har fått tillstånd att publicera, kan du läsa här

”Jag har jobbat på högstadiet sedan jag tog min lärarexamen för tretton år sedan. Under den här tiden har jag upplevt hur elevgrupperna blir mer och mer besvärliga i klassrummet och hur vi får mindre och mindre resurser att klara av alla elever med särskilda behov. 
    
Våren för ett och ett halvt år sedan, då jag släppte en nia, tänkte jag att  nu kan det bara bli bättre. Det kan inte bli värre än så här. Många av dessa elever lämnade grundskolan utan betyg i ett eller flera ämnen.  

Känslan man har som lärare, när så många inte klarar målen, är frustration     och en känsla av att man inte gör ett bra jobb. Ändå ger man mer än vad man får tillbaka. Stress, oro och grubblerier är vardag.

Det blev värre. I dag har jag en åttondeklass där ungefär hälften saknar     betyg i ett eller flera ämnen. I klassen går det tre elever med olika     diagnoser och ytterligare fem elever som har mycket stora   koncentrationssvårigheter men inte har någon diagnos i nuläget.

Till detta finns en handfull mycket svaga elever som inte gör så mycket väsen av sig. Det har uppstått slagsmål, mobbingsituationer och skadegörelse. Vi lärare reagerar, pratar med eleverna, kopplar in mobbingteam och ringer föräldrar, men vi räcker inte till. 
    
Flera gånger har vi i arbetslaget ropat på hjälp, men inte fått gehör från     ledningen. Föräldrar har reagerat. Dels de som har barn med problem, men     också föräldrar till "skötsamma" barn, som är oroliga över miljön i klassrummet. Mot dem måste vi lärare hålla god min. Vi måste vara lojala     mot arbetsgivaren. Och så fortsätter det så här.


Vi fick en ny kollega i höstas. Han jobbade i ungefär två månader, sedan     gick han in i väggen, sa upp sig från ena dagen till den andra och började     som säljare på ett byggvaruhus. Han var utbildad och behörig. Nu letar jag     efter nytt jobb (på ny skola), i hopp om att få en hållbar arbetssituation.

Jag vill vara lärare. Jag älskar att undervisa och jag älskar kontakten med     eleverna. Men att vara lärare innebär att man också är socialarbetare, polis, psykolog, städtant, administratör och vad annat som krävs för att hålla verksamheten flytande.

Det är sorgligt att det här jobbet har sjunkit så lågt som det har gjort. Det är inte alls konstigt att det är så få som vill bli lärare. Det krävs enormt mycket av en person att jobba i skolan. 
   
Jag känner mycket för eleverna. Jag tycker att det är hemskt att de måste  vistas i den här arbetsmiljön varje dag. Jag som är vuxen kan söka nytt     jobb, men de är tvungna att gå till sin skola och stå ut. Frågan är vad det     blir för konsekvenser, förutom att de inte får den kunskap de ska ha.

Tack för att ni uppmärksammar det här och att ni visar att det inte bara handlar om läraren. En lärare kan inte rädda världen. Det behövs fler kompetenta  pedagoger i skolan om vi ska kunna vända det här (om vi nu vill att alla elever ska nå kunskapskraven).”

       

Lyssnarberättelse från lärare i högstadiet