Hans Gedda på Konstakademien

2:58 min

Nationalmuseum i Stockholm är som bekant stängt för ombyggnad. Men medan arbetena pågår gör museet utställningar i Konstakademiens lokaler. Nu visar man verk av fotografen Hans Gedda som ända sedan 50-talet varit en av Sveriges mest uppmärksammade fotografer och porträtterat nästan alla kända svenskar.

När det gäller kända porträttfotografer brukar kritikerna tala om inkännande, medmänsklig värme, förståelse - men om någon nutida svensk fotograf har is i sitt öga är det Hans Gedda. Ja, när jag ser denna retrospektiv slår det mig att hans bästa porträtt visar människor han förefaller tycka illa om. Här har vi alltså en fotograf som kan reglerna och väljer att spela mot dem.

Gedda är en sedan länge omskriven för sina perfekta beskärningar som han gör i kameran, inte i mörkrummet. För sin förmåga att under kommersiella uppdrag också ta strama personliga bilder. Men det verkligt intressanta är att hans fotografier är så ambivalenta.

Här finns en bild av 80-talets finanshaj som man undrar om beställaren verkligen vill visa där han står självgott leende, här finns ett porträtt av Palme som kunde illustera Machiavellis teser om ondskefull makt.

De som gör sig bäst framför Geddas kamera är de som kan göra ytligheten personlig: Max von Sydow och Jonas Gardell använder Gedda som Gedda använder dem.

En av Geddas specialiteter är att han ofta gör porträtt i halvformat. Bilden av Olof Lagercrantz är kongenial. Lagercrantz elegant kostymklädda kropp spritter av energi och retfull överklasselegans.

Bilden av Andy Warhol är en av det bästa som tagits av berömdheternas berömdhet. Warhol tittar med all rätt misstänksamt in i kameran, han förstår att inför denne fotograf gäller det att dölja sina jag.

Hemlighetsfulla personer har Gedda det svårare med. Sångaren Al Jarreau gör sig till en mask. Bergman viker undan bakom en kliché. Gedda är så drivande som fotograf att han kräver en medspelare som är likadan. Helt logiskt är hans självporträtt geniala.

Men inte ens när han ser sig själv är blicken förstående. Ömheten, inkännandet verkar Gedda ha lämnat bakom sig tidigt. Han började som brådmoget underbarn, redan som tonåring tog han märkliga bilder. På utställningen finns ett fotografi av fadern vid sin bil. Det sensuella halvdunklet återkommer aldrig i Geddas senare bilder.

Ja, det är en utställning som får en att undra över porträttkonsten. Kan man någonsin se en annan människa som hon är? I ett anslutande rum hänger ett urval ur Nationalmuseums samlingar, stilleben och grupporträtt. Det hade varit roligare att se verk av Geddas läromästare, den bortglömde Teddy Aarni eller Rolf Winquist som på en bild ser skeptiskt på sin lärjunge.

Denna skepsis har Gedda förvaltat väl. Så väl så man förstår att han numera övergått till att fotografera döda föremål.