Corinne Mercadier på Fotografiska och Eva Stenram på Fotografins hus
Surrealistiskt fotografi med kvinnliga förtecken kan man just nu se på två utställningar som öppnade igår på Stockholms båda bildställen Fotografins hus och Fotografiska. Det rör sig om den franska fotografen Corinne Mercadier och Eva Stenram, svensk fotograf utbildad och verksam i London.
Ja, fast det där med surrealistiskt, det är min beskrivning, för ingen av dom två kallar sig surrealist. Men dom skulle nog inte opponera sig mot att besökare associerar till sina drömmar. För det gör jag, hela tiden här.
Corinne Mercadier som är född 1955 sysslade länge med polaroidfotot och dess speciella finish, men nu handlar det om att låta en vanlig kamera göra jobbet. För lite är det så när jag tjuvlyssnar på dom förklaringar hon ger guiderna. Den motivvärld hon framställer ser bra underlig ut, snarare upplevd av någon med svajiga sinnen.
Det är sceniskt, det är suddigt, och det som händer är obegripligt. Varför svävar den där väldiga formen i luften? Varför stormar vattnet i swimmingpoolen? Det bara är så, tycks dom mörka, bortvända gestalterna eller siluetterna säga, framför dom vidsträckta stränderna, medeltida gränderna eller ökenlandskapen som alltid tycks ända i mörker.
Mycket av det här har jag sett någon gång, men knappast med ögonen, i vaket tillstånd. Det känns helt ovidkommande att fråga sig hur det är gjort, men Corinne Mercadier har som metod att ställa kameran inför väldigt knepiga förhållanden för att se hur den reagerar. Och den tycks vara bra på att fånga det ogripbara.
Helt annorlunda är det hos Eva Stenram på Fotografins hus. Här vet vi exakt hur det är gjort, för det berättar fotografen utförligt på en video. Ändå svirrar det till när jag ser det första benet i soffan. Ett kvinnoben i högklackat och silkesstrumpor, böjt i klassisk pinup-pose.
Det är ett riktigt ben som tynger ner soffkudden, inte från någon docka, det ser vi, men det är befriat från sin ägarinna, för resten av kroppen är utplånad med digital retuschering. Vilket blir rätt speciellt eftersom Eva Stenram hämtat originalbilderna från gamla amerikanska pinuptidningar från 50- och 60-talet.
Den kvardröjande föreställningen om kvinnan som en möbel, en inredningsdetalj med erotiska undertoner blir i serien Parts iscensatt med en torr humor som effektivt sammanfattar vad feminismen haft att göra under förra seklet.
Men det frånvarande objektet för vår voyeurism drar på ett oväntat sätt uppmärksamheten till inredningens detaljer, sofftyg, mattor och bokhyllor i modern amerikansk 50-talsdesign som pryder dom hemmiljöer man gärna ville sätta pinupporna i på den tiden.
Min manliga blick blir snarare etnologisk, och erotiken förlorar sig också i dom syntetiska gardiner, som Eva Stenram i sin andra serie Drape förlängt digitalt som ett slags möblernas egen censur framför nakenmodellernas private parts, inklusive ansiktet.
Alla förblir anonyma, även dom fotografer som en gång tog bilderna har slunkit ur historien. Ja, det blir allt tydligare: allt för tidigt eller långt senare bryts allt och alla ner till objekt.
