Krönika av koldioxidbantaren Staffan Lindberg
Om varje människa på jorden ska få lika mycket koldioxid att släppa ut och vi ska hålla oss inom säkra marginaler för att klara att inte höja den globala medeltemperaturen med mer än två grader så finns beräkningar på att varje svensk måste banta bort 9 av 10 ton klimatutsläpp årligen. En som har brottats med de här frågorna på ett högst påtagligt sätt är Staffan Lindberg, musiker, artist och som för några år sen blev koldioxidbantare. Det här är hans berättelse.
En koldioxidbantare, för er som undrar, är en person som försöker minska sina utsläpp av växthusgaser till en rimlig nivå. Alltså en nivå som, om alla håller sig till den, gör att klimatet stabiliserar sig och inte löper amok och hela planeten kokar torrt.
Alltihop började hösten 2006. Ni minns kanske larmrapporterna: Al Gore med sin film "En obekväm sanning". Ekonomer som räknade ut hur dyrt allt skulle bli om vi inte gjorde nåt kvickt. Och SVT som skrämde skiten ur oss med teveserien "Planeten" som sade att vi beter oss om vi har fyra jordklot fast egentligen har vi bara ett (det där sista visste i och för sig redan många).
Så kom FN-rapporten som sa att om vi inte skärper oss kan Moder Jord bli hela 6 grader varmare, ekosystemen kollapsar och det är bara att hälsa hem, i den mån vi har ett hem att hälsa till, fast det redan nu är stora problem när jorden bara är en grad varmare än normalt. Och tidningarna var fulla av drunknande isbjörnar, döende korallrev, översvämmade bangladeshier, brinnande skogar och allt upptänkligt elände.
Men så blev det i alla fall klimattoppmöte där vi verkligen skulle sätta klackarna i backen och skärpa till oss. Fast våra svenska politiker menade att Sverige är ett så litet land så våra utsläpp märks liksom inte. Kolla på kineserna istället. Vilka utsläpp! Och kineserna sa: Ja, men vi behöver släppa ut växthusgaser för vi är ju ett U-land. Kolla på amerikanarna. Vilka utsläpp! Och amerikanarna sa: Ja, men vi behöver släppa ut växthusgaser för vi behöver få fart på vår ekonomi. Kolla på araberna. Vilka utsläpp! Och araberna sa: Ja, men vi behöver släppa ut växthusgaser för olja är det enda vi har. Vi kan ju inte exportera sand.
Och så satt man där och sa "amendurå" i ansiktet på varann tills det var dags att åka hem och berätta att det hade gått jättebra i förhandlingarna, bara de andra inte hade vart så stora idioter.
Själv fick jag klimatpanik och tänkte: Man vill ju ändå lämna lite planet kvar till barnen. Så jag läste på ordentligt och fick hjälp av olika experter att minska mina egna utsläpp åtminstone. Jag fick jag vara med i ett forskningsförsök i Stockholm där man mätte olika hushålls klimatpåverkan. Tre gaser var extra viktiga: koldioxid, metan och lustgas. För att bli hållbara sa FN och Naturvårdsverket att vi behöver i runda slängar banta bort 9 av 10 ton gaser.
Så jag sparade koldioxid genom att promenera, åka tåg, köra biogasbil och utveckla en kraftig flygrädsla. Sparade metangas genom att vägra äta nötkött på grund av kossornas rapande. Åt i stället enorma mängder vita bönor vilket i stället ökade mina metanutsläpp. Oklart om det hela hjälpte. Sa till min fru, när hon födde sista barnet, att: - Nu har jag gjort mitt, nu är det din tur att rädda planeten. Den där klämmer du ut utan lustgas.
Men hur mycket jag än åt närproducerad, vegetarisk kost, cyklade och duschade med så tunn stråle att det liknade kinesisk vattentortyr, så kom jag aldrig ned i den där hållbara nivån. Och varför det? Jo, bara det faktum att jag betalar skatt gör att mina pengar bidrar till ett par ton utsläpp jag inte kan påverka. Och ibland finns inga valmöjligheter. Som i mitt fall, alternativ till den fossilbaserade fjärrvärmen till lägenheten. Bara genom att leva i ett modernt samhälle är man per definition ohållbar.
Mer och mer desperat över att inget räckte ringde jag en firma som hjälper människor i klimatnöd. Man hade hittat en bergficka där man kunde pumpa där ned tre ton koldioxid, vilket motsvarade mina utsläpp för det året. För en kostnad motsvarande en lågprisflygbiljett till London blev jag klimatneutral.
För, vad gör man inte för att kunna njuta det moraliska övertaget, en morgon, när jorden har gått under, få blicka ut över förödelsen, sträcka sig över staketet till sin döende granne som uppgivet försöker starta sin stadsjeep och säga: Amendurå!
