"Vi får inte bli rädda för ställningstaganden"

Varje år försöker jag komma på nyårslöften som faktiskt gör skillnad. Mitt mest framgångsrika hittills har jag upprepat flera gånger. Det har handlat om att aldrig låta hat och förutfattade meningar stå obemötta i mina flöden; såväl digitala som köttsliga. Inte minst frågor som rör kön, jämställdhet och sexualitet.

Att med jämna mellanrum käfta emot har slagit väl ut. Tydlighet, och för den delen viss kantighet, leder till klara markeringar. På grund av den ibland besynnerliga socialamedie-logiken sprids högljudda konflikter längre än tyst konsensus.

Jag tänker till exempel på efterspelet efter de så kallade instagram-uthängningarna i Göteborg häromåret, där drygt tvåhundra ungdomar hängdes ut via den populära nättjänsten Instagram.

I en allmän debatt som mest kom att handla om huruvida de utpekade ungdomarna faktiskt var så lösaktiga som de anonyma avsändarna hävdade försökte jag kväsa den unkna moralismen. Det fanns en tydlig dimension av smutskastning, slut-shaming, i uthängningarna.

Men i omgivningens ihärdiga förnekande av anklagelserna fanns också en fallgrop. Genom att förklara att de uthängda absolut inte företog sig någon osedlighet alls fanns också en risk att man därigenom kom att smutsstämpla ungdomars aktiva sexualitet. Denna inverterade slut-shaming kom att bli det jag kämpade med att synliggöra.

Vill unga ligga runt, vilka är vi som åskådare då att döma? Det vi som vuxenvärld borde enas om är att aldrig se mellan fingrarna med sexuella kränkningar, oavsett hur de tar sig uttryck.

Tack vare vår stora nätsliga räckvidd spelar det vi säger på nätet faktiskt roll. Som ringar på vattnet syns det när folk tar sig tid att agera och säga ifrån.

Som nätforskare förundras jag över hur internet kan användas för att göra skillnad. Som rättssociolog fascineras jag över hur sociala normer kan mobiliseras, som för att bygga upp en kritisk massa kring vad som är rätt och fel. Som man tar jag mer än gärna ett steg framåt för att nedmontera inlåsande föreställningar av hur människor bedöms och delas upp utifrån sitt kön. Och inget gör mig gladare än sällskap.

Varför då en inledning kring detta?

Se det som en uppmaning till fler progressiva löften, även bortom det redan passerade nyåret. Vi måste alla - tillsammans - med än mer kraft definiera vår egen position i arbetet för ökad jämställdhet. För en fungerande feminism.

Något som vi alla borde tillåta oss att se är att vi är många som tillsammans utgör en levande jämställdhetsrörelse. Men den är så samtidigt högljudd och diversifierad av det verkar vara svårt att lokalisera den. Kanske handlar det inte om en rörelse, som i en organisation. Utan snarare en rörelse, som i en riktning.

Vi är, i allra högsta grad, på väg någonstans. Men vägen mot slutmålet är krokig, och vi har många utmaningar kvar.

Det jag vill framhålla ur Roland Poirier Martinssons inlägg är just vikten av avkönandet. Jag är helt övertygad om att den väg vi nu gemensamt försöker staka ut måste bygga på att vi samtidigt synliggör de könsliga skillnader vi själva - såväl som samhälle och individer - skapar, och att vi lär oss att se bortom detta eviga könande – alltså att vi ständigt kategoriserar oss själva och varandra efter kön.

Vi måste - för att knyta an till Alan Alis brandtal - klara av att samtidigt tala mer med specifikt våra söner om deras ansvar i relationer till andra föräldrars döttrar, och samtidigt lyckas göra den feministiska kampen inkluderande och könlös. Krokigt var det. Och inte helt lätt.

Samtalen jag föreställer mig komma ur ett sådant resonemang är svåra. Men kanske nödvändiga. För att tala om könandets offer, måste vi också våga visa upp - och inte minst se - hur könsmakten formar oss och våra barn. Claes Schmidt sätter fingret på könsrollernas destruktiva reproduktion när han beskriver vilka bedrövliga erfarenheter han har med sig från skolans värld. Vägen är inte bara krokig, utan även stundtals ledsam.

Det är inte lätt. I det jämställdhetsarbete jag tror vi alla kan enas kring finns en ständig avvägning. Å ena sidan. Å andra sidan. Om målet är att bryta ner de infängslande könsrollerna måste vi också våga lyfta fram dem. Förklara - för oss och för vår omvärld - hur de låser in oss i könsliga fack. Hur de tillskriver oss egenskaper vi inte bett om. För att förstå vad vi egentligen kan göra åt saken.

Mitt inspel här inleddes med ett nyårslöfte. Min poäng är att framåtskådande löften kan - och bör - göras oftare. Vi får inte bli rädda för ställningstaganden. Och ofta är de inte alls så svåra. Ibland krävs inte särskilt mycket snack, utan helt enkelt lite verkstad.

Ett exempel. I december föregående år lanserade jag ihop med två andra män och med Rättviseförmedlingen i ryggen kampanjen Tacka nej. Lika enkelt som kraftfullt. Vi tre, ihop med hundratals män som med jämna mellanrum gör offentliga framträdanden, lovade medelst en digital underskrift att envetet tacka nej till att delta i enkönade sammanhang. Aldrig mer skulle vi synas som en del av ett arrangemang enbart bestående av män.

Det här tematiska inhoppet får bli mitt undantag. Helt enkelt för att det finns en poäng i att låta oss fem män illustrera en svårgreppbar rörelse. För visst är vägen krokig. Claes Borgström sammanfattar det fint när han säger att vägen mot jämställdhet går på samma gång framåt och bakåt, samtidigt som den också emellanåt står stilla.

Låt oss se till att den svänger rätt. Det kan bli vårt gemensamma löfte.

/Marcin de Kaminski