"Intensiven" av Mia Törnqvist på Stadsteatern i Stockholm

2:32 min

Dramatikern Mia Törnqvist skrev för 20 år sen pjäsen ”Nora Scharazades drömda liv” som handlade om ett föräldrapars sorg efter att deras nyfödda barn dött. Pjäsen bygger på självupplevda händelser och har spelats flitigt runt om på landets teatrar. Nu har hon skrivit pjäsen ”Intensiven” som handlar om det som händer innan döden, på en intensivvårdsavdelning för barn och som i lördags hade urpremiär på Stadsteatern i Stockholm.

Det är värmebölja sommaren 1993, JAS Gripen-planet störtar på Långholmen i Stockholm och Sarajevo är belägrat. Agnes och Jakobs lilla dotter Laura har nyss opererats för en missbildning i urinvägarna men har varit på permission på Dalarö och ska precis skrivas ut när syster Hanna tycker att hon känns lite varm och att hennes vidgade näsborrar tyder på att hon kanske har lite svårt att andas.

I Lars Östberghs strama, ljusa scenografi – ett långt scenrum med vita draperier, glaspartier, dörrar och några stolar möter vi fyra föräldrar och tre av vårdpersonalen ofta i ett skoningslöst starkt, vitt ljus. Ann-Sofie Rases Agnes så nära sitt barn och så utom sig av oro möts av makens variant av försvar, Shanti Roneys Jakob, plågsam i sitt relativiserande av deras vånda kontra barnens lidande i det Sarajevo han nyss lämnat. Och så Christer Fants vänliga pappa som ser sin son Hamid tyna bort men som ändå orkar bry sig och hälla upp te med mycket socker åt Victorias mamma i Jessica Liedbergs exakta gestaltning. Här har vi mamman som hellre anmäler hela världen än inser att hennes dotter faktiskt har en obotlig och dödlig sjukdom. Dessutom har hon aldrig socker i sitt te.

Mia Törnqvist har också tagit intryck av det nyligen aktuella fallet med barnläkaren och jag slås av hur sällan läkare och sköterskor har bärande roller i svensk dramatik, antingen är de bifigurer eller karikerade på olika vis. Här står Annika Hallins doktor Barham och Thérèse Svenssons syster Hanna i centrum, två väldigt fina rollporträtt och de flankeras av David Lennemans något mer cyniska och pragmatiska underläkare. Och deras resonemang, val och ansträngningar precis här på livets och dödens gräns blir en tankeväckande lektion i omsorgens etik.

”Intensiven” blir i kraft av sin osentimentalitet, konstfulla enkelhet och totala frånvaro av agenda till ett existentiellt och märkligt trösterikt drama som känns mycket sällsynt vår tid. Om livet och om döden som kan vara bara en timme bort.