Paul Cézanne på museet Thyssen- Bornemisza i Madrid

2:45 min

Köerna ringlar långa till utställningen om den franske impressionisten Paul Cézanne på museet Thyssen- Bornemisza i Madrid. Det är en älskansvärd utställning om en älskad artist, konstaterar Ulla Strängberg.

Det finns några saker i livet som är omistliga, däribland Cézannes äpplen och päron, sa Woody Allen i filmen Manhattan. Och det är framför allt för hans stilleben vi minns honom; äpplen, päron och aprikoser, så frestande att sätta tänderna i, där de ligger i korgar vid en slarvigt vikt bordduk, bländande vit som nyfallen snö- så uttryckte sig Baudelaire och det lär ha inspirerat Cézanne.

Den generösa specialutställningen på Museo Thyssen Bornemisza i Madrid visar ett sextiotal verk, många från museets egna samlingar men också inlån från ett tjugotal länder.

Paul Cézanne, brukar räknas som den moderna konsten fader; länken mellan det sena artonhundratalets impressionism och det tidiga nittonhundratalets kubism och på den här utställningen, som också omfattar skisser och akvareller, blir de sena målningarna, inte sällan från Mont St Victoire, djärvare i penseldragen, en lek med konstruktioner.

Där vi vant oss vid att se hans cypresser i snörräta rader, som stoppljus i det vita medelhavsljuset, skakas perspektivet om, det kommer in en oro i bilden. Medan det vilar ett strukturerat lugn över hans äldre måleri, framför allt i landskapen från Aix en Provence där han levde hela sitt liv.

En bärande tanke i utställningen är hur strukturen går igen både i ateljébilderna och exteriörerna- det är två sidor av samma palett, där hans stilleben uppträder lika organiserat som popplarna mot den åskblå himlen. Människa och natur, sant och falskt är varandras resonansbotten

Av den samtida kritiken ansågs han som en excentriker, det ledde till att han ställde ut mycket litet och isolerade sig mer och mer Vänskapen med Emile Zolá upphörde tvärt efter att han känt igen sig i en av författarens karaktärer, ett föga smickrande porträtt.

Cézannes blick är den formstränge konstnären som alltså mot slutet av sitt liv föregriper kubismen, men som behåller sin färgskala livet ut. Det är blått, terracotta och så grönt, grönt i lika många nyanser som träden i hans älskade Provence, där han fotvandrade dagligen långt upp i åren. Och kanske växlade han några ord med ett av sina älskade olivträd, som han lär ha skattat högre än människor.