Philip Roth: "Sabbaths teater"

3:14 min

Sedan 1960-talet tillhör Philip Roth de ledande amerikanska författarna, på senare år ofta nämnd som Nobelpris-kandidat. Men kanske är han för provokativ för nobelprisets upphöjdhet. Philip Roths böcker har orsakat många fräna meningsutbyten i USA, för att nu uttrycka det milt. Nu kommer hans mest kontroversiella roman på svenska: "Sabbaths Teater".

Att den här boken kommer på svenska först 20 år efter att den skrevs är lätt att förstå. Den är helt enkelt, för att citera en amerikansk kritiker, fucking filthy.

Huvudpersonens sexuella besatthet kunde få Rabelais att rodna och Henry Miller att bli söndagsskollärare. Här finns ett överflöd av sex lögner och sorg i en garanterat osmaklig men också övertygande blandning. Ibland slår jag igen boken i trött avsmak. Och så öppnar jag den igen. Jag vill veta hur det går för huvudpersonen, den olycklige 60-plussaren Mickey Sabbath, Guds olyckligaste komediant, när han vilt babblande löper amok bland sina minnen.

När Philip Roth här om året firade 80 offentligt så läste han bara ur en av sina böcker - "Sabbaths theatre". Han valde ett avsnitt från en kyrkogård. Också på sin födelsedag ville Roth påminna beundrarna om döden.

Som om det nu skulle behövas. För visst är döden huvudperson. Men inte en upphöjd, ödesmättad död. Utan en obscen, skrikig gubbfaen. Den gode Sabbath, - ja han är så amerikansk så jag behåller det uttalet - var en gång begåvad regissör och marionettskådespelare, nu bryter samman av sina egna lögner, av sin ålder, sin sorg men framförallt av alla de döda som inte ger sig av. Han tumlar runt i minnets delirium. För honom rymmer livet fler döda än levande. Döden har segrat över kärleken, hur kan man leva med den insikten?

Sabbath har mist sin älskarinna, den promiskuösa Drenka som han och massor med män avgudat. Hans andra fru har äntligen blivit nykter och kan hitta sin egen livsväg, hans första fru är för alltid försvunnen. Saknad och sex styr Sabbaths tragiska parodi på liv. Han åker till New York för att försöka knyta an till sitt förflutna, men det går naturligtvis inte. Åtminstone inte på något livgivande sätt.

Han har förmågan att älska, men nästan bara i teorin, nästan bara i ögonblicket. Han har förmågan att skapa - med samma begränsningar. Han är fruktansvärt provocerande, men provokationen föder inget liv.

Det är en dyster roman. Rentav fruktansvärd, därför att den är så övertygande. Man ska inte blanda ihop liv och verk men jag kan inte låta bli att tycka synd om dess författare. Hur illa har inte Roth ha mått för att kunna skriva den. Och hur skicklig är han inte. Detta är Philip Roths märkligaste roman, den med störst vingbredd.

Undrar just vad Sabbath skulle skriva om Philip Roth. Kanske något om livets omöjlighet och romanens möjlighet.

För naturligtvis är texten, när man kommit igenom den, en bekräftelse på att mirakler verkligen finns. Det svåra är bara att överleva dem.