Sjón: "Stensamlarens sång"

3:34 min

Sjón kan benämnas många saker. Gästvokalist i Sugarcubes, vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2005 för boken "Skugga-Baldur". Låtskrivare åt Björk. Poetdebutant vid 16 med "Syner". Pjäsförfattare för scen och musikal. Göran Sommardal har läst poeten Sjóns och hans omistlige översättare John Swedenmarks urval av hans dikter, namn­givet efter Sjóns första samling: "Stensamlarens sång".

I Sjóns och Swedenmarks urval kommer dikterna ur den senaste samlingen först och därefter styr man in mot början av författarskapet. Det innebär att det surrealistiska dra­get hos poeten blir starkare ju längre mot slutet man kommer i Stensamlarens sång, medan dikter med tydliga teman blir allt fler ju närmare början man befinner sig.

Som inledningsdikten danse grotesque om Jätte­kvinnan, som består av tolv kvinnor, sönder­delade och hoptvinnade, som en öververklig tri­but till kvinnokampen och en hommage till Cindy Sherman. Eller minnesbesvärjelsen över den stenade 17-åriga Du'a Khalil Aswad.

Precis som hos de ursprungliga surrealisterna finns hos Sjón, när han drar på som bäst med den automatiska skriften, emellanåt ett övergripande mekaniskt drag i vers­byg­get. Det är som om det surrealistiska bild- och ordflödet krävde en formell garanti, som i sig innebär en förutsägbarhet.

Som i Aisopos' fabel: man vet att sköldpad­dan alltid vinner loppet över haren, hur otroligt det än kan förefalla när startskottet går. Det är li­ka underbart varje gång Sköldis går i mål, men lite mindre underbart för varje gång det händer.

Och precis som hos de gamla surrealisterna, en Paul Éluard, en René Char, kan­ske Louis Aragon, är det då den där automatkrampen släpper, som Sjóns dikter i all sin surrealistiska sinnes- och minnesberusning också producerar sin mest märkvärdiga re­sultat.

Nu är ju Sjón inte bara kommen av det surrealistiska, också från den isländska traditionen har han dragit mer än ett strå till den egna stacken. 0ch allra bäst är Sjóns poesi när metoden är surrealistisk men inte ideologin. När det där bevinga­de mötet ­­ - mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord - den söndercitera­ de urbilden från Lautréamont, verkligen blir något annat än en skojig paradox, ett ex­em­pel på det surrealistiska/det öververkliga, att den används för att dyrka upp det verk­liga. Det sker en och annan gång i "Stensamlarens sång".

I "Genast jag vänder mig bort" gestaltar en känsla som i min läsning av dikten be­skriver ett avsked/en skilsmässa. Inte orsaken till det, inte vidden av det, inte pro­cessen, bearbetningen, de långtgående konsekvenserna utan ögonblicket då man både är närma­re varandra och längre ifrån än någonsin - det mest paradoxala både ock bara för att både ock:

Genast gnistorna
lyser upp trakten
blir snötäcket mellan oss
en modell av den plats som
vi
alltid försöker glömma 
Genast det händer försvinner djuret
men vi träffas där igen
GENAST!