Anne Lagercrantz: Är det värt priset?

Ett dygn har gått sedan vi nåddes av det ofattbara beskedet. En kär kollega har mördats i tjänsten. Det har varit ett fruktansvärt dygn och vi har en lång period av saknad framför oss. Det känns obegripligt att Nils Horner är borta.

Jag fick i går flera gånger frågorna: ”Är det värt det?” och ”Gjorde ni en felbedömning?”. Det omedelbara svaret är förstås: ”Nej, det är inte värt det! Inte i ljuset av vad som hänt!”

Ingen intervju, ingen journalistisk skildring är värd en medarbetares liv. Om vi inte varit på platsen hade Nils levt i dag. I den meningen var det en felbedömning. Vi vill inget hellre än att låta mordet var ogjort. Men det är kontrafaktiska frågeställningar.

I ljuset av vad vi visste när han reste iväg, är det ändå svårt att se vad vi kunde ha gjort annorlunda. Alla rutiner följdes till punkt och pricka. Det kompromissades inte med säkerheten. Nils var en av våra mest erfarna korrespondenter, väl bekant med Kabul, och det kvarter han besökte ansågs förhållandevis tryggt. Alla våra analyser sa att det var rätt och viktigt att åka. I den meningen gjordes inga felbedömningar.

Men hur noga vi än är med förberedelser, med utrustningen, säkerhetsanalyser, utbildningar, rutiner och checklistor finns ögonblick som inte går att förutse eller att förebygga. Nils blev skjuten på öppen gata, i dagsljus, i ett ambassadområde. Vi önskar så innerligt att det inte hade hänt.

Samtidigt minns vi Nils fantastiska livsgärning och då påminns vi också om något annat: Vi inser vad priset skulle vara om vi inte åkte till högriskområden.

Då skulle vi förlora en självständig och levande rapportering med en svensk blick.  Vi skulle hänvisas till byråer som skickar ut torftiga, alltmer likriktade texter. Vi skulle bli beroende av partsinlagor och stridande fraktioners förskönande och falska skildringar.

Att Sverige varit ett så internationellt engagerat land beror i hög grand på att vi har en så stark utrikesrapportering. Ska vi engagera oss i världen måste vi begripa den, och för att begripa, krävs många röster, framför allt kunniga och personliga röster som gör världen förståelig för oss. Nils var om någon en sådan röst.

Han var en vägledare som fick oss att lyfta blicken och ser vår omvärld. Han gjorde oss klokare och mindre självupptagna.

Nu strömmar vittnesmål in som berättar hur han med sin unika förmåga fick lyssnare att beröras och bli engagerade i händelser och människor som annars hade varit dem likgiltiga eller främmande.  

Nils Horner var en journalist som gjorde skillnad. Han fattas oss.