SKIERRI/GÄLLIVARE

Över en helg förändrades barnens vardag på förskolan

Samisktalande personal på den samiska förskolan Skierri har slutat och ersatts av personal som inte talar samiska. Oavsett vad som ligger bakom detta så är det en stor förändring i barnens vardag på förskolan. Det menar Thomas Sarri i en personlig betraktelse. 

Fredag morgon 06:30 på samiska förskolan Skierri:

– Buorre iđit, man somá go boađát odne maid min lusa! Pojken släpper taget om pappans hand och fröken välkomnar honom inför veckans sista vardag.

Skierri är en av endast en handfull samiska förskolor i Sápmi på svenska sidan. Personalen som jobbar där pratar samiska, både nord- och lulesamiska. De har år av studier i bagaget, inte bara i språket, utan även i pedagogik OCH samisk pedagogik dessutom. De har sekel med egna erfarenheter av samisk kultur - kunskaper som de dagligen delar med sig av till barnen, både medvetet men lika ofta även omedvetet.

Omkring halvåtta samlas barnen runt frukostbordet, det blir buvru och vuodjaláibi, några dricker också ett glas čáhci.

– Borret dal nu ahte nagodehpet stoahkat, säger en av fröknarna.

Det är en lättsam stämning då det är fredag, på sagostunden läser fröken en saga på samiska ur en av barnböckerna. Efter uterasten, på eftermiddagen får de se på TV och väljer ett avsnitt av Hejolojla som de ser på SVT Play. Barnen hinner efter det också ägna nästan en timme åt sina egna små slöjdarbeten.

Senare på eftermiddagen kommer pappan och hämtar sin pojke.

– Leago visot mannan buoragit? Frågar han och tittar både på fröken och pojken, som nickar och visar upp ett skinnarmband han har gjort klart under dagen.

– Jua, son lea gal nu čeahppi dudjot ja lea vel borran nu buoragit odne, svarar fröken. Det är hennes sista dag och med en klump av sorg i magen ger hon pojken en lång hejdå-kram.

Måndag morgon 06:30 på samiska förskolan Skierri:

– Hej hej, ja det är jag som är en av de nya fröknarna, vad roligt att du kommer och är med oss idag, säger en av de nyanställda fröknarna och välkomnar pojken till en ny vecka på förskolan.

Pappan hälsar och vänder sig sedan mot sonen.

– Gal dat manna buoragit, du rátnat han leat dappe, säger han och ger en kram som pojken knappt märker.

Pojken tar fröken i handen, han vänder sig om flera gånger efter pappan som försvinner bakom dörren som stängs.

Vid halvåttatiden är det frukostsamling som vanligt. Barnen får gröt och bröd, några dricker också ett glas vatten.

– Ät nu ordentligt så att ni orkar leka, säger en av de nya fröknarna.

Dagen är ungefär som de flesta måndagar på Skierri, men samtidigt är ingenting sig likt för pojken. Efter frukosten glömmer han av sig och säger till en av fröknarna:

– Ferten hivssegii.

Fröken ser frågande ut och ber honom säga det på svenska. Inom henne känns det samtidigt tråkigt att be barnet att inte använda sitt modersmål.

Senare på dagen är det sagostund och barnen sätter sig i en ring runt fröken som slår upp en bok.

– Det var en gång en renkalv som bodde i en liten by.....

Pojken vet inte hur eller varför, men ordet miessi dyker upp i hans huvud - det är på vippen att han säger det rakt ut inför alla. Gamla fröken brukar läsa på samiska, tänker han...men han säger ingenting.

På uterasten vill några av barnen suhpodit på čoarvvit, de allra minsta behöver hjälp att njámmat och ropar på fröken. Pojken som redan kan suhppet tittar på när fröken försöker visa de minsta hur lassot ska lindas. Han ser direkt att hon gör helt fel men säger ingenting nu heller, utan kastar uttråkat några kast och går istället till snöhögen och åker kana med några av de andra barnen.

Pappan kommer för att hämta sonen senare på eftermiddagen.

– Det har gått så bra idag, han har lekt så med de andra barnen och ätit bra med mat, säger fröken.

– Vad bra, ja då ses vi i morgon igen, säger pappan och åker hemåt med pojken som sitter tyst i barnstolen och tittar ut genom bilfönstret.

Den här berättelsen är kanske inte i varje detalj överensstämmande med verkligheten. Men det är ett försök att med ett barns ögon återge de förändringar som faktiskt skett, för oavsett orsakerna så har barnens vardag ändrats drastiskt på den samiska förskolan Skierri i Gällivare.

Thomas Sarri
thomas.sarri@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio och SVT är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.


Vuođđu min journalistihkas lea luohtehahttivuohta ja bealátkeahtesvuohta.Ruoŧa Rádio ja Ruoŧa TV leat sorjjasmeahttumat politihkalaš, oskkolaš, ruđalaš, almmolaš ja priváhta sierraberoštumiid ektui.


Läs mer om hur vi bedriver vårt arbete:
Loga eanet mo mii doaimmahat bargguideamet:

Sveriges Radio