DEBATT

Jonas Andersson Schwarz: Kritiska perspektiv i medieforskningens undervegetation

Förra veckan skrev Anette Novak, vd för Interactive Institute, här på Medieormen om att medieforskningen behöver uppdateras och ställa nya, mer tvärvetenskapliga frågor i det nya medielandskapet.
   Jonas Andersson Schwarz, medieforskare knuten till Södertörns högskola och reklambyrån Forsman & Bodenfors, nyanserar frågan.

Jag håller i grunden med Novak om att ett nytt paradigm är under uppsegling. Men när hon konstaterar att ”massorna återigen kan kommunicera med varandra, utan mellanhänder” vill jag nyansera det påståendet. Den skriande punkten i hennes resonemang är att forskningen hittills skulle vara bristfällig. En ytlig översikt kan ge vid handen att så är fallet, men tittar man noggrannare går det att hitta mängder av forskare som ställer nya, innovativa frågor.

Något som blir slående i dessa tider av surfplattor och smartfoner är hur mycket av den medieanvändningsstatistik som ligger till grund för beslutsfattande, lagstiftning och kommers bygger på kategoriseringar som utvecklats i relation till massmedierna (tv, radio, press) och inte i relation till användardriven interpersonell kommunikation (telefoni och brev).
   Det har alltid funnits problem med den kvantitativa metodik som bygger på individers självuppskattade användning – en problematik som förvärras i den digitala sfären då medieaktiviteterna är mindre avgränsade från varandra där, och ofta sker samtidigt. Hur många minuter ägnade du själv åt att ”läsa mail” idag, till exempel? Hur lätt är det att erinra och uppskatta detta – och hur samstämmiga är olika människors sätt att göra sådana uppskattningar?

Ett sätt att komma runt detta är att – såsom plattformsägarna själva gör – övervaka användningen noggrannare med hjälp av signalspaningsteknik, men då öppnas plötsligt en Pandoras ask av etiska, praktiska och juridiska oklarheter.
   Som medieprofessorn Göran Bolin nyligen har påpekat: Hur ska medieanvändningen kategoriseras?
   ”Vad är det egentligen man ska mäta för att ge en rättvis bild av vanliga individers vardagliga mediebruk? Och hur kan man jämföra mediebruk över tid, när bruket i sig är så föränderligt? Vilka medier ska inkluderas? Här finns det anledning att fråga sig om till exempel de kategorier som traditionellt använts av medieforskningen fortfarande är giltiga, eller om de måste omprövas i ljuset av ny medieteknik.” (Bolin 2012: 122)

Följer man benhårt det konventionella sättet att mäta uppstår nämligen orimliga effekter: Den totala medieanvändningen bland barn/ungdomar 9-14 år har enligt denna metodik minskat med 46 minuter per dag mellan 1980 och 2010 (Findahl 2012: 39). Bolin menar att detta är en effekt av att de saker som förknippas med de ”gamla” massmedierna – att läsa, lyssna och titta – idag i allt högre grad äger rum i andra fönster än de konventionella. Många av de saker som surfplattebrukare ägnar sig mycket åt – dataspelande, e-postande, socialt nätverkande, sökning och bläddring – ryms inte inom kategorierna ”läsa, lyssna och titta”, utan sorterar snarare under kategorin ”att kommunicera”.

Ett annat exempel är de mätningar av ungdomars självupplevda medieanvändning som Ungdomsbarometern genomför. Frågar man de yngre generationerna om tv nuförtiden måste frågan ställas ungefär såhär: Ungefär hur stor andel av all rörlig bild du ser en typisk vecka, ser du via ”vanliga tv-sändningar” (det vill säga program och innehåll som sänds på bestämda tider)?
   
Ytterligare en hel snårskog av problem uppstår när man försöker uttyda innebörden av olika typer av medieanvändning. Hur tar sig till exempel politiskt engagemang uttryck i medieanvändningen? Ska forskaren utgå från informanternas egna uppskattningar av vad de ser som politiskt eller ska forskaren utifrån läsa in vad som är politiskt inom medieanvändningen? Kan enskilda beteenden över huvud taget definieras som a priori politiska, eller är det politiska något som kan dyka upp fläckvis i all medieanvändning, mer eller mindre oberoende av plattform, genre eller deltagare?
   Kanske medieanvändning och politiskt engagemang inte alltid åtföljer varandra – somliga kan vara politiskt aktiva i sina offline-interaktioner men inte i sina online-liv.

Det är, som vi snabbt ser, mycket med det jordiska. Ska man hårdra finns det två poler som medie- och kommunikationsforskningen drar mot – å ena sidan en mer kartläggande, empirinära forskning som är trogen den gamla begreppsapparaten och sätten att mäta, å andra sidan en som handlar mer om att kritiskt vända och vrida på begreppen och invanda föreställningar i syfte att utveckla teori och ställa upp nya frågeställningar. Bägge behövs. Den förra forskningen skapar jämförande statistik över tid, medan den senare öppnar upp nya forskningsfält.
   Forskarna inom den förra riktningen är ofta mycket medvetna om behovet av metodutveckling. Samtidigt är det bekvämt med färdigmallade omnibus-mätningar, vars resultat dessutom tenderar att ha stort genomslag i debatten, stor massmedial synlighet. Siffror och till synes entydiga observationer har som bekant stor retorisk övertalningsförmåga. Det hänvisas regelmässigt till Förtroendebarometern, Svenskarna och Internet och Mediesverige medan det inte alltid tycks vara lika behändigt att lyfta in resonemang från den mediekritiska akademiska undervegetationen.  

Vad finns då att hitta i undervegetationen? Tja, själv forskar jag om delningslogiken på nätet och dess strukturella och existentiella återverkningar. Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt forskar bland annat om ägandeproblematiken i den digitala ”öppenhetskulturen”. Ester Appelgren och Gunnar Nygren om datajournalistik och konvergensen mellan brukare och producenter.
   Flitiga debattörer och tänkare som Pelle Snickars och Rasmus Fleischer återkommer ofta till teoretiskt djuplodande frågor om olika mediers art i den digitala samtiden. Forskningscenter som Cybernormer vid Lunds Universitet och Humlab vid Umeå Universitet forskar vitt och brett kring medieanvändning, normer och kunskapsbildningens villkor i det digitala. Forskare inom genusvetenskap och sociologi ställer ofta helt andra frågor än de traditionella medieforskarna – till exempel frågor om medieanvändning som obetalt arbete, eller om vårt kollektiva inlemmande i cybernetiska kontrollsystem.

Avslutningsvis så kan denna framväxande flora av kritiska perspektiv bidra med en nyttig skepsis även gentemot de observationer som just nu riskerar att bli de nya sanningarna eller plattityderna:
   ”Varje enskild individ har makt” säger tillskyndarna av det digitala – men betänk då det dövande brus som uppstår och den osynliga hand som mest tenderar att förstärka redan existerande ojämlikheter. Åt den som redan har ska varda mångdubbelt givet – se bara blockbusterns oförminskade särställning i det digitala – medan otaliga aktörer utan inflytande drunknar i en lång svans av mikroproducenter som var och en bara når de närmast berörda.

Samtidigt har enskilda individer alltid potentiell makt – inte minst makten att koppla ihop sig. Det är också denna potentiella makt som lagstiftare och politiker gör återkommande utfall mot. Som jag själv konstaterade redan för fem år sedan så ser vi en pågående brokad av lagförslag, lobbykampanjer, olika former av policy, uppfinningar och interventioner som alla avser att balansera och reglera den innovation, utveckling, kryptering, kopiering och förskjutning av ansvar som sker ute på nätet. Det är mer av ett myllrande tillstånd än en rad enstaka fall. Dessutom handlar nästan varje sakfråga om tänkbara scenarion. På bägge sidor av debatten projiceras de olika potentiella effekterna, de potentiella möjligheterna och hoten.

Massorna kommunicerar med varandra, ”utan mellanhänder”, säger Novak. Samtidigt har plattformarnas betydelse – utformningen av användargränssnitt och nätverksprotokoll, men också den back-end av stordata och processorkraft som ger skalfördelar och förmåga att mäta allt som sker på plattformen – visat sig ha en betydelse som är svår att överskatta.
   ”Vi behöver istället studera orsakerna bakom industrins oförmåga att släppa det gamla informationsmonopolets vi-centrering och omfamna den sköna, nya öppna tiden och börja arbeta medborgarcentrerat.” Här kan jag inget annat än att hålla med. En intressant aspekt av den innovation management som Novak förespråkar står att finna i den politisering av innovationen som resulterar från praktikens frikopplade ställning gentemot normer och lagrum.

I berömda svenska nättjänster som Skype och Spotify ser vi exempelvis hur innovationen till en början sker i periferin, i ett laglöst rum. Dessa nya entreprenörer kommer dock att över tid ses som både lagliga och legitima – kanske främst genom att skifta språk, genom att skifta berättelsen kring vad de gör.
   Samtidigt som de traditionella medieinstitutionerna har tappat monopolet på medieproduktionsmedlen, har andra institutioner i samhället fått tillgång till egna produktionsmedel. Kommersiella företag, statliga och kommunala myndigheter, ideella sociala rörelser, politiska partier, deras (ibland anonyma) folkliga stödtrupper, och rentav kändisar utgör nuförtiden egna – mer eller mindre framgångsrika – mediekanaler.

Slutligen bör ett varningens finger resas gentemot de internetjättar (Facebook, Google, Apple, Amazon osv) som numer utklassar även de största av de multinationella mediekonglomeraten i storlek och ambition. Många av de manövrar som dessa företag gör tycks ibland automatiskt ses som ”innovativa” trots att somliga av de sociala, ekonomiska och kulturella effekterna av vissa digitala innovationer kan vara direkt bakåtsträvande.

Vad räknas egentligen som ”innovativt”? Vem bestämmer kriterierna för vad som räknas? Och har det innovativa ett egenvärde?
   Se där, några forskningsfrågor värdig det nya medielandskapet. Det kommer att finnas anledning att återkomma till dem.

Jonas Andersson Schwarz
medieforskare, knuten till Södertörns högskola och
reklambyrån Forsman & Bodenfors
twitter.com/jonastics

Källor 

Andersson, J. (2009) ”Sätt stopp för vi-mot-dom-tänket på nätet”, Newsmill (27 april).

Bolin, G; von Feilitzen, C. & Åker, P. (2007) ”Mediekonvergens och innehållsdivergens: tekniker, genrer och institutioner i förändring” i U Carlsson & U Facht (red.) MedieSverige 2007: statistik och analys. Göteborg: Nordicom, s. 9-14.

Bolin, G. (2012) ”Barns och ungas användning av ‘nya’ medier: Hur når vi kunskap i ett mångfacetterat medielandskap?” i U. Carlsson (red.) Barn och ungas medieanvändning i nätverkssamhället. Göteborg: Nordicom, s. 119-127.

Findahl, O. (2012) Barn och ungas medieanvändning i internetvärlden. Gö̈teborg: Nordicom.