Rocky boxas på Broadway

2:33 min

Film som blir musikal verkar vara vårens trend på Broadway. Förra veckan hade "Broarna i Madison County" premiär, och just nu kan man se förhandsvisningar av musikalversionen av Woody Allens "Bullets over Broadway". Men en av de mer oväntade musikaladaptionerna måste ändå vara boxningsfilmen "Rocky" från 1976, som nu blivit musikal, med filmens huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone som en av producenterna och manusförfattarna.  Sveriges Radios kulturkorrespondent Roger Wilson gick för att se Rocky på Broadway.

Ja, visst låter han lite mer känslig när han sjunger. Rocky Balboa,
Sylvester Stallones paradroll, som nu tagit plats på Broadwayscenen. Men det märks att uppsättningen har varit en ängslig balansgång.

Hur förflyttar man Rocky till musikalscen utan att det blir för fjolligt? Men samtidigt inte heller så stelt att man skrämmer bort kärnpubliken. Och man kan väl säga att uppsättningen har två motpoler. Dels den skira och lite tafatta kärlekshistorien mellan Adrian och Rocky som skildras genom en sorts balladmaraton. Som sen står i kontrast till de maffigt iscensatta boxningsscenerna, där blodet rinner över skådespelarnas ansikten.

Däremellan blir det ganska mycket bredbent rockanthemsång från Andy Karl som spelar Rocky. Han står där i sin grå hoodie och sina urtvättade jeans byxor, och kostar då och då på sig en knuten näve upp mot himlen. Och det är den typen av ikoniska bilder som hela uppsättningen bygger på. Alla legendariska scener ska vara med i den mytiska berättelsen om den amerikanska drömmen, mannen från gatan som får chansen att bli en legend.

Som den klassiska scenen med Rockys språngmarsch uppför trapporna utanför konstmuseet i Philadelphia; när Rocky når översta trappsteget så vrålar publiken runt om mig av upphetsning. Att det bara ryms sådär en tio, femton trappsteg på scen spelar ingen roll - det är ju Rocky!

Men när det drar ihop sig till sista fajten händer det något. Hela boxningsringen liksom rullas ut i salongen, och en jumbotron hänger från taket där vi kan följa matchen på storbild från olika vinklar. En del av åskådarna får gå upp på scen och sitta på läktare där, andra står och följer matchen från sidorna. Det hela utvecklas till ett sorts boxningslajv, en sorts boxningsmatchupplevelse för oss som tycker att det är obehagligt när folk gör sig illa sig på riktigt.

Matchen är gimicken som räddar hela föreställningen. Rocky förnyar hela spektalkelmusikalgenren, om än på det grabbigaste sätt jag jag varit med om på en musikalscen. Ja, på slutet är det väl lite oklart om vi ens ser en musikal, eller om det är någon sorts musiksatt våldsbalett vi kollar på. I vilket fall, så funkar det.

Och det här öppnar förstås upp för helt nya möjligheter för musikalproducenten Stallone. Kommer vi att kunna se uppföljarmusikaler, det finns ju trots allt fem Rocky-filmer till? Eller ännu hellre. Tänk om han försöker sig på att göra en uppsättning sin andra paradroll - Rambo the musical. Det skulle vara förnyande på riktigt. Om än på ett ganska obehagligt sätt.