Johan Jönson: "mot. vidare. mot."

4:16 min

Diktböckerna har som bekant blivit avsevärt tjockare det senaste decenniet. Om en normaldiktsamling på 80- och 90-talen låg på mellan 50 och 70 sidor, är det idag få poeter med självaktning som publicerar någonting under 100 sidor. Ledande i denna kvantifieringstrend är poeten och dramatikern Johan Jönson. Hans förra bok från 2012, "med. bort. in." var på drygt 1200 sidor. Idag utkommer han med den uppemot 1600 sidor tjocka volymen "mot. vidare. mot."

Jag tror inte man bör kalla det här en bok, i bemärkelsen något som har en början, mitt och slut, en genomtänkt, komponerad helhet. Snarare handlar det om ett svällande textuellt tillstånd, en tilltagande, djup men ändå konstigt nog lågintensiv krisbearbetning; ett politiskt, psykologiskt, somatiskt, you name it, sönderfall som fått litterär form. Jag tänker att textmassan lika gärna hade kunnat landa på 1700 eller 1900 sidor, men att dela upp boken i två volymer skulle antagligen ha gett ett alltför finlitterärt intryck för att tilltala författaren.

Johan Jönson är svensk poesis värsting, inte bara i antal boksidor mätt. Aldrig har väl ett diktjag hatat så djupt som diktjaget i Johan Jönsons nya bok. Sig själv, kvinnor, låglönearbete, överklassen. Aldrig har väl någon varit så deprimerad, och så konsekvent politiserat sin depression, härlett den till klassamhällets orättvisor, snarare än till psykologiska dispositioner. Eller som det ofta heter i den nya boken, med en typisk Jönsonsk neologism, alltså språklig nybildning, den "globalitära kapitribalismen", för att, antar jag, framhäva det auktoritära i det globala, och det tribalistiska, alltså det stam- eller klanbetonade i den samtida kapitalismen.

De här nyorden är ofta perspektivvidgande, och som tänkare är Jönson intressant. "mot. vidare. mot" består till stora delar av mikroessäer eller aforismer om litteratur, film, lidande, sex, lönearbete, biopolitik, döden, döden, kapitalismen, språket, och döden döden igen. Legeringen av spränglärd källarhålsfilsosof och provokativ runkgubbe har kommit att bli ett slags Jönsonskt varumärke. Och det är inte svårt att tänka sig att en drivkraft är att utforska hur långt man kan gå, hur vidrig kan man framställa sig själv i en bok och ändå fortsätta inhösta beröm och litterära priser. Föreställ dig att det "du" som tilltalas i följande citat är just du.

Jag trär på ditt ansikte över min rödflammiga ståkuk
Jag dunkar ditt ansiktslösa ansikte mot mitt bäckenben
Om och om igen, intill kräkreflexen.

Det finns inget karnevaliskt befriande i Jönsons överträdelser. Diktjaget - eller läsaren för den delen -mår inte bättre efteråt. Äcklet och självhatet bara puttrar på, på mycket låga varv, trots det ofta grova språket. Det finns inga toppar och dalar i Jönsons poesi, den är ständigt flack, låg, grå.

Intressant nog rymmer boken också cirka femtio sidor poetisk lycka, det är en semesterresa tillsammans med frugan till Provence som återgestaltas, och här är det idel idyll, inget arbete, ingen konflikt, bara njutning och natur. Det blir lika monotont som depressionen. Det är som om Jönson vägrar vara dynamisk, liksom många i sin poetgeneration: listan, dokumentet, brödtexten, är betydligt vanligare idag än det välavvägt lyriska, metaforiska, eller det minimalistiska sökandet efter rätt ord. Jönson vet förstås att även naturen kan vara grym, liksom han vet, och ibland faktiskt erkänner, att arbetslivet kan skänka ett litet uns njutning ibland.

Hans minutiösa arbetslivsskildringar från "låglöneland" riskerar att exotisera dessa arbetsplatser, och de som jobbar där, genom att framställa dem så totalt utan glädje, men det är hela tiden tydligt att glädjelösheten är hos den som har ordet, det vill säga Jönson. Och närvaron och den aldrig vikande blicken i dessa skildringar gör dem minnesvärda. Inte minst en 25 sidor lång diskscen från något sjukhus eller vårdhem, avbruten av kortare och längre aforismer och miniessäer om allt från socialdemokratins kris till läsarstrategier.

Relativt osökt kommer jag att tänka på den långa städscenen i första delen av Karl Ove Knausgaards "Min kamp". De bägge medelålders männens litterära projekt har onekligen beröringspunkter, inte bara vad gäller kvantitet, självupptagenhet, och fäblaisse för essäistiska utvikningar, de verkar också hysa samma i positiv mening patetiska strävan att skriva livet som det är.

Om Jönson läser detta kan jag tänka mig att han grinar illa av jämförelsen. Att ha mage att ställa honom - den vulgäre, överviktige och motbjudande - intill den borgerliga salongslitteraturens vackre omslagspojke. Men ta det lugnt Johan, du är förstås både bättre och värre.