ROSENGÅRD

Rosengård - från problem till potential

12 min

För tio år sedan publicerade amerikanska nyhetskanalen Fox news ett reportage om Rosengård, som ett exempel på hur Sverige förfaller.

I dag är Rosengård en plats där stadsbyggare, politiker och visionärer ser potential - men på olika sätt.

Umami produktions Fredrik Pålsson har gett sig ut för att se vilka som har planer för Rosengård - och hur de skiljer sig.

Tänka, tala, lyssna. Bokstäverna skimrar i fasaden på Orkanenbiblioteket, i Västra Hamnen i Malmö. Här diskuteras stadens utveckling i ett urbanhistoriskt seminarium ett par gånger i månaden. Idag ska det handla om Rosengård. Geografiskt är det fem kilometer dit. Ur andra perspektiv, är avståndet betydligt större.

"There are some neighborhoods these swedish ambulance drivers do not go into without a police escort. They’ve come under threat from angry crowds who tell them which patients to take, which patients to leave behind."

Snart tio år sedan har gått sedan Fox News publicerade ett två minuters nyhetsinslag om Rosengård som ett område svenska myndigheter tappat kontrollen över - den kanske mest hårddragna rapporteringen i en period av nattsvarta nyheter från den här stadsdelen i Malmö. Det var vid den här tiden som Tove Lifvendahl, som då nyligen lämnat posten som ledare för moderata ungdomsförbundet, väckte debatt med en bok om Rosengård som hon skrev efter att ha tillbringat fem intensiva veckor i området.

Tove Lifvendahl:
"Dels var jag inne på förbjuden mark då – som erkänd ungmoderat – så det fanns en viss sensation i det hela: ”hur går det här nu ihop?” -integrationsfrågorna var så inmutade av den vänstra flansken i politiken. Sedan var det också så att det var en tid när vi började fundera på hur ska vi diskutera de här frågorna i nationellt samtal, idag har vi kommit längre, men det finns ändå fortfarande en slags storögdhet inför frågorna som förundrar mig."

Tove Lifvendahl kom till Rosengård för att hon ville skriva om sociala entrepenörer och det var en överraskning också för henne att ett av de mest innovativa företagen på det området var det kommunala bostadsbolaget MKB i Malmö. Efter en tid i ekonomisk kris hade MKB nämligen dragit slutsatsen att det enda sättet att gå med vinst, är att göra alla lägenheter mer attraktiva, och att det bästa sättet att uppfylla det målet i en stadsdel som Rosengård är att göra sociala investeringar.

Under de tio år som gått har MKB både gjort satsningar på gräsrotsnivå, som att sponsra fritidsgårdar och idrottsföreningar, och gjort infrastruktursatsningar som att bygga bostäder som går att kombinera med affärsverksamhet, och planera för ett tjugofem våningar högt landmärke – Törnrosen Tower – som ska knyta samman stadsdelen med innerstan.

Tove Lifvendahl:
"Det jag ser nu är att Rosengård är i förändring, en hel del processer jag inte kunde tänka mig för tio år sedan. Så det jag ser nu är att det pågår en väldigt viktig dragkamp och det är dragkampen om bilden av Rosengård – det har hänt mycket mer där än vad vi till vardags får kännedom om."

Fråga:
"Ser du det som din främsta uppgift – att förändra bilden av Rosengård? "

Tove Lifvendahl:
"Ja, jag är ju en sådan som gärna vill tro att jag kan förändra samhället – men det är klart – här tror jag att vägen till att förändra samhället handlar om vilken bild vi har. "

Så när Tove Lifvendahl i vanliga fall är ute och pratar om sin bok, är målet att bryta den förutfattade mening om Rosengård som folk fått via media. Här, i den intima seminariesalen på Malmö Högskola, tycks det inte behövas. De flesta av det tjugotal personer som samlats här - folk från kommunen, och en pensionerad bibliotekarie - verkar redan ha en egen relation till området.

Fredrik Björk:
"Fredrik heter jag, Fredrik Björk – för övrigt tycker jag det är roligt att du intervjuat Christina på Yallatrappan, för jag sitter med i styrelsen där också."

Historikern Fredrik Björk är en av arrangörerna – han tar emot med ett fast handslag och Miles Davis-tröja. Jag frågar honom vad han hoppas få ut av det här seminariet.

Fredrik Björk:
"Jag har ju själv sysslat mycket med forskning och undervisning och det temat man talar om – social innovation. Och det är något som ofta är framtidsinriktat arbete – hur ska framtiden bli. Men samtidigt är min akademiska bakgrund som historiker, och historia handlar ju inte egentligen om den svunna tiden utan historia handlar om förändringsprocesser – kontinuitet gentemot förändring. Och där är ju den stora frågan, när vi talar om Malmös historia, vad befinner vi oss i just nu? Vad är de underliggande strukturerna? Är det förändringar vi ser, eller är det kontinuitet?"

Har Rosengård förändrats? Eller mer exakt: har Herrgården förändrats – det delområde där det bor ungefär 5000 personer, och som är ursprunget till de flesta av de svarta rubriker som skrivs om Rosengård?

Tittar vi på statistiken verkar inte mycket ha hänt. 25 procent är fortfarande öppet arbetslösa, och här finns fortfarande mycket droger, kriminalitet och vapen. Men en av Tove Lifvendahls poänger är att det inte är samma människor som är arbetslösa idag, som för tio år sedan. För de allra flesta är Herrgården ett område du bara bor i några år, för att sedan ta dig vidare.

Det är den här kraften hos varje individ som Tove Lifvendahl är ute efter att skildra. För att visa vilket resursslöseri det är att betrakta Rosengård och Rosengårds invånare som ett problem, och inte som en möjlighet.

När hon nu följer upp boken hon skrev för tio år sedan har hon valt att nästan uteslutande låta en lång rad av de människor hon träffade för tio år sedan berätta om hur de betraktar utvecklingen och deras roll i den. Bland annat tar hon reda på vad som hänt med några av de barn hon träffade då, för tio år sedan. Idag är de unga vuxna och även de som det såg mörkast ut för, har ordnat upp sina liv. En av dem har fast jobb, kör truck, är gift med två barn och bor i villa i en annan del av Malmö.

Ju längre seminariet pågår, desto mer framstår det verkligen som om Rosengård är i konstant förändring. Inte bara de boende flyttar in och flyttar ut. Anna Heide, chef för den sociala hållbarhetsutvecklingen inom MKB, säger hur viktigt det är att först handplocka rätt personalen för att arbeta nära de boende, och sedan byta ut dem när det gått tre-fyra år, innan de blir utbrända. Och etnologen Per-Markku Ristilammi tillägger att det dessutom sker ständiga organisationsändringar i de kommunala förvaltningar på det här området, liksom på många andra håll.

Per-Markku Ristilammi:
"Och då skulle man kunna tycka att bilden av Rosengård också borde förändras jättemycket hela tiden men då finns ju den där permanensen och det är rätt så intressant att fundera över vad det beror på."

Per-Markku Ristilammi skrev den första boken om Rosengård, ”Rosengård och den svarta poesin”, redan under tidigt nittiotal och den handlade om hur bilden av Rosengård som en problemförort permanentades redan strax efter att området byggts.

På seminariet tar han på sig uppgiften att ge perspektiv. För det har gått både upp och ner under det knappa halvsekel Rosengård funnits har det gått upp och ner – och Per-Markku Ristilammi menar att det är viktigt att också försöka besvara frågan vad som gör att en stadsdel plötsligt går ner sig, som att fråga hur den kan ta sig upp. Här kan han tänka sig orsaker som ligger långt borta från den enskilda individen – globala förändringar och ekonomiska kriser, allt sådant får större effekter i ett område som Herrgården än i majoritetssamhället, menar han. Jag frågar honom om han håller med om att bilden av Rosengård måste förändras för att området också ska kunna förändras.

Per-Markku Ristilammi:
"Ja, samtidigt tror jag inte att man kan gå in och förändra bilden genom att gå in och förändra bilderna – det handlar inte om imageskapande, utan bilden hänger naturligtvis samman med en konstruktion av mening, brett inom samhället. Talar man om den här bilden så handlar det om något som genom media vill upprätthålla. Läsaren vill se och titta på bilder av de här områdena för att bekräfta: ja, så här ser samhället ut. (...) Man kan ju diskutera om man tittar över höger-vänsterskalan så är det ju väldigt svårt att hitta de där stora visionerna egentligen om hur ett framtida samhälle ska se ut. Det här tror jag spelar en viss roll också, en viss fladdrighet när det gäller olika åtgärder. Man provar sig fram fortfarande men det finns ingen riktig vision om hur det goda samhället egentligen ska se ut."

Ett långsiktigt tänkande, att stärka människors makt över sina egna liv, att se människor som resurser och inte som problem. De medverkande på seminariet verkar vara överens om sådana övergripande idéer, men det är förstås en skillnad i perspektiv mellan akademiker som kritiskt granskar stadsutvecklingen och försöker förstå sammanhang, och de som är satta att genomföra den.

MKB:s Anna Heide var den som visade Tove Lifvendahl runt i området för tio år sedan, och hon tycks personifiera det som Lifvendahl menar är den största förändringen nu, jämfört med då. Att hoppet har återvänt, och att de som arbetar för förändring är ganska illusionsbefriade: varken nattsvarta pessimister eller romantiska multikulti-förespråkare.

2006 köpte MKB tillbaka en stor andel av de lägenheter som förfallit fullständigt i Herrgården, och lät rusta upp dem, både rent fysiskt och genom att med olika insatser stärka människors vilja att ta hand om husen de bor i. Anna Heide sätter nu stort hopp till att affärsmannen Greg Dingizian ska ta utvecklingen ett steg längre. För bara ett år sedan köpte hans företag Viktoria Park resten av lägenheterna i Herrgården – och som privat hyresvärd kan han ställa hårdare krav, som att de som bor i lägenheterna ska ha en inkomst.

Anna Heide:
"Det ska bli jättekul att följa det arbetet framåt, jag tror att det innebär att vi faktiskt får se den förändring vi vill. Där får man slåss rejält och det vet ju vi efter att vi tog över de gårdarna som Tove visade i bilderna – de 300 lägenheterna, det är mycket kriminalitet, det är mycket droger, det är mycket vapen, och Greg kan gå något hårdare åt det än vad vi kunde göra på MKB, men det gäller att hålla ut, att faktiskt vara envis och vilja se förändringen – för då orkar man."

Alla de som uttalar sig på det urbanhistoriska seminariet i Malmö tycks vilja utveckla Rosengård och behålla ett Sverige där många etniciteter blandas. De ideologiska skillnader som säkert finns, blir aldrig särskilt synliga.

På slutet uppstår en dialog mellan Tove Lifvendahl och historikern Fredrik Björk om var politikens gränser egentligen går – och då uppstår en liten spricka, som kanske beror på ideologi, eller som bara kommer ur deras olika perspektiv.

I sina böcker vill Tove Lifvendahl få alla individer att ta sitt ansvar – den första tillägnades ”de som gör det så jäkla lätt för sig” – och hon försöker lyfta fram inspirerande exempel för att stärka ett civilsamhälle som hon menar kvävts av politiken i Sverige under alltför lång tid, men som hon menar är nödvändig för att situationen i en stadsdel som Herrgården ska bli bättre.

Fredrik Björk lyssnar och föreslår att stat och kommun kanske då i första hand borde satsa pengar på olika organisationer och organisationsansatser, som kan stärka civilsamhället i Rosengård.

Tove Lifvendahl avfärdar inte idén – det finns andra länder där man lyckats bra med sådana ansatser – men hon ser det samtidigt inte som en lösning. För risken är stor – menar hon – att alla de innovationer som civilsamhället kan komma med, kommer att försvinna så fort myndigheterna ska försöka styra upp utvecklingen.

Tove Livfendahl:
"Så det finns en fara med att, som vi har gjort, att det ideella samhället ska leva via det offentliga. Man borde kapa där emellan bättre."

/Fredrik Pålsson

Det här inslaget är prodcuerat av Umami produktion.