Uppsåt väger tungt om våld ska rättfärdigas

Medias rapportering angående mordförsöken på fyra vänsteraktivister vid Möllevången i Malmö var inledningsvis märklig. Överfallet på de fyra som just deltagit i en feministisk manifestation beskrevs som en ”sammandrabbning mellan extremistgrupper” och ett ”bunkaslagsmål”.

En bild av bråkstakar som drabbade samman målades upp. Det var som om mannen med punkterad lunga, mannen med svåra hjärnskador och de två knivskurna kvinnorna hade sig själv att skylla. Som om de var ute efter att mucka gräl. Som om de provocerat fram det besinningslösa våld som drabbade dem. Som om dessa unga män och kvinnor ur den autonoma vänstern var lika goda kålsupare som de män med nazistiska sympatier som gav sig på dem med knivar och knytnävar.

Diverse ledarskribenter och debattörer har efter nazistattacken i Malmö fördömt det politiska våldet - Allt politiskt våld. Det våld aktivisterna på den extrema vänsterkanten utövar fördöms i lika starka ordalag som det våld de högerextrema, nazisterna, ägnar sig åt. Resonemanget går ut på att allt våld är förkastligt. Våld kan aldrig, inte under några omständigheter, accepteras och rättfärdigas. Är det en rimlig ståndpunkt?

Det går inte att komma ifrån att våld har spelat en avgörande roll i mänsklighetens historia, i krig och revolutioner, som medel till både ont och gott, förtryckande och befriande. Anarkistorganisationen Class war skriver i antologin I stundens hetta att våld i sig inte är något bra, ”det är sjukt”. Trots det menar de att våldet är nödvändigt.

”En allvarlig politisk förändring i det här landet kommer inte att inträffa utan våld.”

Att förändringar som innebär att någon eller några förlorar makt och privilegier inte kommer lätt, aldrig av sig själv, måste tvingas fram med våldsamma metoder har vi fått otaliga bevis för. Diktatorer och despoter har störtats, men mycket blod och många liv har offrats i den kampen. Var det värt det? Ja, sannolikt. Var det rätt? Jag vet inte.

Våld är alltid fyllt av mening, oavsett om det utövas av norska terrorister, antifascistiska aktivister, brittiska underklassungdomar, svenska nazister eller libyska frihetskämpar. ”Violence is frequently called irrational. It has its reasons, however.." skriver Girard i Violence and the Sacred.

Ja, våldet har sina orsaker och motiv, men det vore att förenkla att hävda att allt våld har samma orsaker och samma motiv.

Man kan tolka våld på en mängd sätt – som ett uttryck för hat till en speciell individ eller grupp, som ett vrål efter rättvisa, som en konsekvens av frustration och utanförskap, som ett krav på frihet, som ett utslag av grymhet. När det moraliska värdet av en handling ska bedömas kan man välja att ta hänsyn till antingen intentionen, alltså handlingens avsikt, eller konsekvensen, alltså handlingens resultat. Nog borde detta resonemang vara giltigt även då vi bedömer våldshandlingar.

Jag menar att en våldshandling som utförs med utgångspunkt i en hatisk och människofientlig ideologi bör bedömas på ett annat sätt än en våldshandling som utförs i syfte att försvara och värna idén om alla människors lika värde. Likaså bör våldshandlingar som leder till att diktaturer och förtryckare faller bedömas på ett annat sätt än våldshandlingar som leder till förtryck och ofrihet.

Frantz Fanon är sannolikt en av dem som tydligast försvarat användandet av våld i politiskt syfte. Mot bakgrund av befrielsekriget i Angola hävdade han i boken Jordens fördömda de förtrycktas rätt till motvåld, uppror, frihet. I sitt i det närmaste euforiska förord till Fanons bok menar Jean-Paul Sartre att våldet är en nödvändighet. Det är bara våldet som kan ena och hela mänskligheten.

 ”Våldet kan, liksom Akilles lans, hela de sår det tillfogat oss”, skriver Sartre upprymt.

Det är ett resonemang som fortfarande ekar i den västerländska vänsterns föreställning om att visst våld inte bara är nödvändigt utan också rättfärdigat.

Jag känner en viss tvekan inför den romantisering av våld som jag kan urskilja i delar av den autonoma rörelsens retorik – men jag menar att det är naivt att blunda för att våld understundom är nödvändigt. Om vi strävar efter en rättvis värld, en värld där alla människors lika värde respekteras i lika hög utsträckning och inte nöjer oss med lugn och ro måste vi acceptera att våld ibland är nödvändigt.

Det är inte frihetskämparnas och antifascisternas våld som är problemet. Problemet är förtrycket och de fascistiska ideologier frihetskämparna och de antifascistiska aktivisterna reagerar på.

Hanna Arendt skriver i On Violence att våld kan förstås, kanske rättfärdigas men aldrig legitimeras. Hon är starkt kritisk till den sortens revolutionsromantiska och våldsförhärligande tankegångar som Fanon och Sartre ger uttryck för. Våld, liksom alla mänskliga handlingar, förändrar världen, men, skriver Hannah Arendt, våld kan bara förändra världen till en våldsammare plats. Våld läker inga sår, som Sartre hävdar, våld sliter sönder och krossar.

Jag delar delvis Arendts uppfattning. Våld kan förstås och ibland, under vissa förutsättningar och utifrån vissa motiv rättfärdigas. Jag är dock inte säker på att Arendt har rätt när hon sluter sig till att våld alltid gör världen till en våldsammare plats. Ibland krävs våld för att bygga något nytt och förhoppningsvis bättre. Ibland krävs att våld bemöts med våld, för att våldets tyranni ska brytas.

Men rätt? Det vet jag inte om det är.

/Ann Heberlein