Utebliven behandling av benskörhet kostar miljoner

2:16 min

Många personer med benskörhet får inte den förebyggande behandling de borde ha. Detta leder till kostnader på hundratals miljoner kronor och ett stort lidande för patienterna helt i onödan.

66-åriga Cecilia Qvarnström i Stockholm hade förmodligen varit benskör sedan hon var ung, men sjukdomen upptäcktes först när hon bröt handleden för fem år sedan.

– När det med handleden hände fick jag hjälp direkt. Men de sa att jag varit benskör länge, så jag är lyckligt lottad att det inte blev mycket, mycket värre, säger hon.

Cecilia Qvarnström hade kunnat bryta höften eller ryggen till följd av sin obehandlade benskörhet. Och det är många med benskörhet som inte upptäcks inom vården.

Enligt Socialstyrelsen bör mellan 60 och 70 procent av de som drabbats av en benskörhetsfraktur få förebyggande mediciner, men bara 14 procent får det.

Och det är allvarligt menar professor Mattias Lorentzon, ordförande i läkarnas specialistförening för benskörhet.

– Vi vet att en väldigt stor andel drabbas av ett nytt benbrott när man har haft ett första benbrott. Det här orsakar ett enormt lidande för patienterna och kostar mycket för sjukvården, säger han.

Det vanligaste läkemedlet mot benskörhet halverar risken för nya benbrott. Eftersom patentet gått ut är medicinen billig, och om fler fick behandling enligt de nationella riktlinjerna skulle samhället spara 200 miljoner kronor varje år. 

Men framför allt behövs en bättre organisation inom vården för att fånga upp de här patienterna, säger Mattias Lorentzon.

– Om man drabbas av en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus så kommer man inte därifrån utan fyra läkemedel som ska förebygga nya infarkter. Men sjukvården är inte organiserad på det sättet när det gäller frakturer, trots att benbrott upptar näst flest vårddygn i hela Sverige i sjukvården.

Varannan kvinna och var fjärde man över femtio riskerar att få en benskörhetsfraktur. Trots det sticker benskörhet ut som en särskilt negligerad sjukdom inom vården säger Mattias Lorentzon. Och han anser att de nationella riktlinjer som infördes för två år sedan kring behandling av benskörhet inte lett till några stora förbättringar.

Cecilia Qvarnström, som lider av benskörhet, måste trots att hon fått behandling fortsätta vara försiktig. Men hon tänker inte sluta röra på sig.

– Nej, det går inte att var rädd, då blir man så begränsad, men jag tänker på att jag inte ska ramla, det gör jag.